över nationsbeteckningen på den spanska paviljongen och murat igen dess entré. På baksidan får enbart besökare med spanskt pass passera “gränsvakten” – en vardag för många människor. Bonami ville även ha en palestinsk paviljong men istället finns ett projekt med den palestinske arkitekten Sandi Hilal i form av pass-skulpturer utspridda i Giardini, som behandlar identitetsfrågan för palestinier och israeler. Nederländerna representeras av fem konstnärer med olika etnisk bakgrund, däribland Erik van Lieshout med videoinstallationen Respect - en oglamorös “hip-hopmusikvideo” om en absurd multikulturell verklighet utanför Rotterdam som visas i en skjul-version av Gerrit Rietvelds Schröder House, vilket kan ses som en kommentar till den nederländska paviljongen som är ritad av just Rietveld. USA presenterar för första gången en afroamerikansk konstnär, Fred Wilson, med verk som diskuterar frågor om ras, etnicitet och kultur genom att presentera historiens marginella figurer, med lokal förankring kring muren i Venedig. Genom en rad genrer och objekt såsom autentiska venetianska renässansmålningar kritiserar Wilson även museers roll i skapandet av kulturell och politisk betydelse. Storbritannien representeras av Chris Ofili som i sitt verk ger referenser till sina nigerianska rötter med färger ur afroflaggan. Intressant är att den “Jugoslaviska” Paviljongen gästas av Serbien och Montenegro där Milica Tomic kastar ljus över landets moderna historia med hjälp av bländande glödlampor över nationsnamnet, medan övriga ex-Jugoslavien är utspritt på stan. Utanför biennalområdet skapar Al Fadhil en mobil paviljong genom att sälja T-shirtar med skriften I´m the Iraq Pavilion at the 50th Venice Biennal.

En utflykt till S:t Stae där halva den Schweiziska paviljongen inryms visar att det även är värt att söka sig bort från biennalens centra. Här finner man Gerda Steiners och Jörg Lenzlingers installation Fallen Garden och kanske även det paradis man trott sig utlovas på andra håll inom biennalen. Alla sinnen används när man liggande på en lavendelbädd tittar upp i den från taket hängande kompositionen av blommor och diverse skräp med ett tyst plingande i bakgrunden. Guldlejonet för bästa paviljong gick till “paviljongsfria” Luxemburg och Su-Me Tse för hennes “poetiska kombination av ljud, film och rymd”. Även biennalkommittén inser den föråldrade idén med en konstbiennal på ojämlika villkor när man i motiveringen ifrågasätter “nödvändigheten med storskaliga nationella paviljonger”.

Delays and Revolutions
Biennalens officiella utställning Delays and Revolutions (Curators Francesco Bonami och Daniel Birnbaum) tillägnas en grupp om 47 internationella konstnärer med en frisk blandning verk. Titeln syftar på att konstens temporalitet/tid aldrig är lineär och att riktiga revolutioner ofta förblir osynliga tills de redan skett. Konsten karaktäriseras ofta av upprepningar, omvägar och förseningar. Här hyllar man produktiva upprepningar som en kommentar till kravet på ständig förnyelse. Ett verks betydelse är inte heller konstant utan tvärtom så beror det alltid på ny läsning. Felix Gmelin, tysk konstnär bosatt i Sverige, presenterar ett spännande verk med två videoprojektioner; den första av Gerd Conradt från 1968 i Berlin där människor avlöser varandra för att springa med en röd flagga tills den sista personen springer in i stadshuset och hänger flaggan utanför fönstret, den andra parallella videon är iscensatt av Gmelin 2002 i Stockholm och upprepar samma mönster men ingen flagga visar sig i fönstret. Man frågar sig om revolutionen är försenad? Utställningen uppvisar de olika genrernas tvetydiga sidor och betonar därmed det de har gemensamt. Det samlade intrycket är väldigt expressivt måleriskt även om de flesta verken traditionellt sett inte klassas som “måleri”. Såväl Robert Gobers oljemålningar, Shiranda Shabhbazis väggmåleri och Matthiew Barneys subtila teckningar och akvareller (en del av en installation) som Dinh Q. Lés sammanvävda tryckta remsor och Tobias Rehbergers glasskulpturinstallation bidrar till detta. Bredvid nyare verk visas äldre intressanta verk av klassiker, såsom Andy Warhols dubbla filmprojektion, Dan Graham spegel/video-installation om självbetraktelse, kroppskännedom och perceptions-försening och Damien Hirsts installation med 1800 handgjorda piller. Här finns även erotiska teckningar av den italienska konstnärinnan Carol Rama som länge arbetat med undersökning av kroppen och den kvinnliga erotiken. Tillsammans med Michelangelo Pistoletto fick hon årets guldlejon för sin karriär. Peter Fischl och David Weiss fick guldlejonet för bästa verk. Konstnärsduons existentiella installation är baserad på 300 människors frågor insamlade mellan 1981-2001, där frågorna lyser likt ringlande lysmaskar i ett mörkt rum. Frågorna sträcker sig från vardagens små dilemman och funderingar till universums mysterier. Verket berör, man går från leenden till allvar och vidare till förvåning när frågorna avlöser varandra.

Patricia Piccinini: Love Me Love My Lump

Paviljonger
På Nordiska Paviljongens två helväggar visas svenska Karin Mamma Anderssons mångtydiga figurativa måleri som refererar till såväl det historiska avantgardet som populärkulturens bilder. Finskan Kristina Braeins diskreta rumsingrepp är däremot förpassade till mer ”osynliga” platser mot paviljongens glasväggar. Norskan Liisa Lounilas videoinstallation där actionfilmens och musikvideons specialeffekt “time-slice” imiteras, fast här med kornig film och oglamorösa bilder, är suggestiv. Tysklands paviljong erbjuder ett välkommet långt galler på entrésalens golv av Martin Kippenberger där luft blåses upp när ett imaginärt tunnelbanetåg passerar under de varma besökarnas fötter. Väggarna fylls av Candida Höfers stora fotografier av offentliga inomhusmiljöer som vackra formkompositioner – mycket tilltalande men föga överraskande som tyskt bidrag. Desto mer tagen blir man av Israels paviljong där Michael Rovner undersöker förhållandet mellan människan och bioteknologi, biologiska vapen, kloning, SARS, den nya världsordningen och lokala krigszoner. Den mörka paviljongen lyses upp av svart-vita projektioner med små människofigurer liknande rörliga antika hieroglyfer. Som en tapet i rörelse projiceras på ett rums alla fyra väggar dessa figurer som hand i hand rör sig framåt i ändlösa rader. I en annan del av utställningen rör sig figurerna på olika organiska sätt under runda glasskivor som bakterier under lupp i ett laboratorium. I en projektion lämnar de en alltid lika tät cirkel – ett mönster likt förökande bakterier. Det hela är mycket suggestivt, fascinerande och skrämmande. De längsta köerna hade just Israels samt USA:s och Australiens paviljonger. Australiensiska Patricia Puccini undersöker närbesläktade frågor om genmanipulation, normalitet, vem som kontrollerar liv samt vårt förhållande till djuren genom att presentera hyperrealistiska “gamla barn” och små känsliga “monster” som, liksom E.T., till en början väcker äckel som sedan övergår till mer positiva känslor. Fascinerande är också Jana Sterbaks video som forsar fram i ett vinterlandskap i den kanadensiska paviljongen samt Islands vattenfallsinstallation av den kvinnliga konstnären Rúrí. Installationen är som ett vetenskapligt arkiv med noggranna etiketter och transparenta fotografier av isländska vattenfall mellan glasskivor som kan dras ut ur en ställning varpå det specifika vattenfallets brus hörs – det hela blir en vattenfallssymfoni slumpvist komponerad av besökarna.

Arsenale
Bonami är curator för Arsenalens första tematiska sektion, Clandestine med unga, kommande konstnärer som har gemensamt att de vill trotsa begränsningarna för såväl den verkliga världen som den konstnärliga diskursen. Ofta blandas sanning och fiktion, högt och lågt och maktens bilder ifrågasätts. En del av konstnärerna undersöker sin identitetskänsla, däribland Ghazel som med en treskärmig videoinstallation visar en kvinna i burka som tragikomiskt försöker hantera sin ensamma, tråkiga och svåra vardag. Andra undersöker arkitekturhistoriens många teoretiska dilemman, Monica Sosnowska gör det med humor och en lek med perspektiv: i en till synes lång korridor når huvudet snart taket. Sektionstiteln Fault Lines – Contemporary African Art and Shifting Landscapes (curator Gilane Tawadros) syftar i geologiska termer på sprickor i jordytan som tecken på en överhängande katastrof eller början till nya landskap. Konstnärer från Afrika och den afrikanska diasporan presenterar verk som ska visa på de “sprickor” som utgör samtida afrikansk erfarenhet men som motsätter sig föreställningar om en ”autentisk” eller endimensionell sådan. I Sabah Naims, intrikata collage av befolkade stadsgator, City People, slås man av frånvaron av kvinnor. Zarina Bhimjis bakifrån upplysta fotografier av obefolkade inomhusmiljöer vittnar om händelser och förändringar: spår efter borttagna möbler på en vägg, utspridda tysta fläktar över ett golv. I den egyptiske arkitekten Hassan Fathys verk blandas tradition och modernitet i hans vision om en “arkitektur för de fattiga”. Följande sektion, Individual Systems (curator Igor Zabel) påpekar att idéer om system är en viktig del av moderniteten. De kan kopplas till utopin om ett harmoniskt rationellt samhälle men återspeglar även modernitetens spänningar uttryckt i en rad motsättningar; det säregna mot det allmänna, friheten mot den institutionella ordningen, osv. Ett av de sammanlänkade sociala systemen är ju konsten även om den fungerar som en autonom värld. Konstnärerna i utställningen skapar sina egna, ofta strikt definierade, men ändå väldigt personliga system eller använder befintliga system på ett individuellt sätt. Bland verken finner man Nahum Tevets rumsinstallationer, Luisa Lambris fotografier av vita nerdragna persienner bakom vilka svaga skuggor skymtas och Art & Languages kompositioner.

Kontrasten är stor när man från det tysta och ordnade Individual Systems kliver in i Z.O.U / Zone of Urgency (curator Hou Hanru). Annars är övergångarna inte alltid så tydliga. Vid ingången möts man av Yang Zhenzhongs dubbla videoprojektion där en kvinna på en sidovägg kraftigt blåser bort människor på den andra sidoväggen (kameran rör sig snabbt baklänges). Därefter översköljs man av skräniga ljud, musikvideos, ramper, plastskynken, datorinstallationer. Utställningen deklarerar att våra levnadsmiljöer har blivit nödzoner när sociala och urbana mönster bryts ned och återuppbyggs under den dynamiska urbaniseringen, speciellt uppenbart i Asiens Stillahavsregion. Konstnärerna vill inbjuda till konstnärliga äventyr och utställningen är nästan som ett absurt upplevelsecentrum. Bland verken finns Chen Shaoxiongs video som förutser skyskrapor som elastiskt viker undan från hotfulla flygplan för att undvika nya 11 september. I The structure of survival (curator Carlos Basualdo) undersöks förhållandet mellan konst och kriser – politiska, sociala och ekonomiska sådana - och om de sätt som konsten återspeglar kritiska förhållanden. Mer konkret handlar det om de strukturer som människor uppfinner för att komma ur krisen och då i synnerhet hur konstnärer och arkitekter reagerar på kriser. I utställningen finns bland annat en tidning av Paola di Bello och en videofilm av svensken Mikael Levin. Sektionen Contemporary Arab representations (curator Catherine David) vill presentera mer komplexa framställningar som alternativ till den simplistiska framställning av arabiska områden och konflikter som media och en viss neo-liberal världsordning brukar stå för idag. Contemporary Arab representations är mer en informativ plattform om pågående konstnärligt arbete och forskning än en utställning. Tidigare stadier av projektet har visats i Barcelona och i Rotterdam och målet är ett större kulturellt utbyte mellan den arabiska och övriga världen.

Den enskilda människan kan förändra och kommunicera med sin egen verklighet med väldigt små medel. I sektionen The everyday altered (curator Gabriel Orozco) visar de inbjudna konstnärerna Abraham Cruzvilegas, Jimmie Durham, Daniel Guzmàn, Jean Luc Moulène, Damián Ortega och Fernando Ortega sina egna förändrade vardagsföremål. Genom att förvandla vardagliga föremål och situationer förvandlar konstnärerna tidsförlopp och analyserar föremålens ekonomi och politik. Inför verken slås man av tankens ironi och den omedelbara gesten men även av det vardagligas skönhet och skörhet – förvandlingen av det familjära, här tyst och enkelt presenterat, upplevs nästan som våldsamt. Damián Ortegas hängande isärplockade bil med alla delar korrekt placerade i relation till varandra – en bil med utrymme… Jimmie Durhams två guldfärgade träpinnar; A piece of wood sculptured by a machine painted by a human och A piece of wood sculptured by a dog painted by a human. Curators för den sista sektionen Utopia Station är Molly Nesbitt, Hans Ulrich Obrist och Rirkrit Tiravanija. Utställningen sammanför väldigt många konstnärer och verk, från små teckningar till datorkompositioner som inbjuder till deltagande. Allt är presenterat i ett fritt arrangemang av små strukturer, modeller, skärmväggar och i trädgården fortsätter projekten att kaotiskt sprida ut sig bland flygblad och affischer. Hundratals fler konstnärer har dessutom skapat affischer utspridda över Venedig. Utopin är en idé med en lång historia och med många oföränderliga ideologier bakom sig men mest av allt är den en icke-plats och ett hopp om en bättre framtid. Här har den utopiska idén fått en plats, slappnat av och presenterar sig med många perspektiv. Utopia Station är ett ställe att stanna till vid och utbyta idéer på men som en myllrig och stökig sista sektion efter en lång varm vandring får den inte vad den kräver.

Control de pasaportes a la entrada del pabellón Español.		Arcagrup: Utopia Station

Links & Interludes
Utöver de i Arsenale och Giardini finns andra utställningar ute på stan. Titeln Links håller samman flera projekt såsom Recycling the future, ett gångstråk med dagliga performances och installationer av studenter från prestigefyllda konstskolor, däribland Marina Abramovics elever. Interludes är samlingsnamnet på enskilda projekt ute på stan såsom dansken Jeppe Heins fontän framför tågstationen och flera konstnärers fotografiska bilder uppspända över hela husväggar. För att fira den 50:e biennalen finns dessutom en del extra utställningar såsom Absolut generations med “absolut vodka-verk” av kända konstnärer däribland svensken Dan Wolgers, utställningen Ilya/Emilia Kabakov, arkitekturutställningen The Snow Show: Venice och Reshape! – det svenska IASPIS:s utställning om återvinning, samarbete och varumärkessamhället med Ann-Sofie Back, Magnus Bärtås, gruppen SERVO, Peter Geschwind och Gunilla Klingberg, invigd av den svenska kulturministern.

Återvinningstemat breder ut sig på Venedigbiennalen. En del konstnärer återanvänds flitigt även om det i år finns många uppkommande konstnärer representerade. En viss återvinning sker även av curatorer. Tanken med årets biennal är mångfald och polyfoni men även om curatorerna är många och friheten stor är de nästan samtliga män inom samma konstsfär. För mångfald och individualitet, som i sig är något bra, krävs även ett bra ramverk som kanske saknas inom Arsenalen. Däremot fungerar Delays and Revolutions utmärkt med ett enkelt och luftigt koncept. Det är den mest antiauktoritära och skräniga biennalen på de senaste åren där kategorierna och huvudtiteln inte alltid hjälper besökaren. Den enda nyttiga inställningen i denna konstolympiad är att gå efter sitt eget väderkorn, låta verken skölja över en och inte bli förtvivlad om man missar något.