Den Sociala Smittan

Lorena Acevedo


Smitta:överföring av smitämne från en individ till en annan.

Smittämne: sjukdomsalstrande mikroorganism som överförs mellan individer

(Nortstedts svenska ordbok)

«Smittan behöver inte vara medicinskt bunden: smittan kan ske genom att närma sig människor som inte tillhör vår grupp, genom att ta sig till ideologier, religioner eller attityder som är främmande för vår grupp, då blir man «den andre» den smittade av de utanförstående: hotet mot vårt bestånd»

Gustavo Aguerre, FA+, Director del grupo
Ur Manifiest, oktober - 95

FA+ (Ingrid Falk och Gustavo Aguerre) gruppen, som är projektledarna för denna utställning, är kända för att arbeta i grupp inte bara med varandra utan de bjuder även in andra konstnärer att delta i sina projekt. Men den här gången har gruppen slagit på stort, inte mindre än 15 olika konstnärer från olika länder är involverade i projektet. Sedan tillkommer ett flertal vetenskapsmän och rådgivare från Sverige.

Oktober 1995 var den tid då projektet kom till världen. Första steget var installationen Dinner Event på Moderna Museet i Stockholm (december 1996-januari 1997) som del av utställningen PÅ TIDEN, Ny Svenk Konst. Sedan kom utställningen. Till en början var det tänkt att den bara skulle ha en utställning i Malmö, men intresset ökade och man bestämde sig för att utöka den. Den ska senare visas i Stockholm, London och Venedig. För att verkligen nyansera ordet smittas betydelse, bestämde man sig efter långa diskussioner att ha olika teman i de olika städerna, teman som berörde platserna. Eftersom Malmö är en gränsstad där det bor många invandrare bestämde man sig för att arbeta med den sociala smittan, «den andre», invandraren, «han som smittar vår kultur med sin okultur, sin icke-kultur» som Gustavo Aguerre, medlem i Fa+, klargjorde han för mig i en intervju.

Konstnärsgruppen består av 17 individer och alla har de gjort sin egen tolkning av det givna temat.

Juan Carlos Peirone gjorde en väldigt rak tolkning som resulterade iTodo Bien Livs. En liten livsmedelsaffär utformad som en skulptur placerad i ett av museets trappavsatser. Den är inspirerad av alla de små affärerna som ligger runt Möllevångstorget. Ett inslag i Malmöstad som anses vara lite pittoreskt, men som i Peirones ögon mer påminner om ett ghetto. Man ser en stor hylla full med allehanda varor hämtade från ovannämda affärer, framför står en glasruta med texten «Todo Bien Livs». Kommer man tillräckligt nära känner man doften av curry som omsveper den lilla «butiken».

Vänster: Juan Carlos Peirone: TODO BIEN
Höger: Casmo Info

Andra verk som kunde åskådas var Casmo Infos (Alfredo Castro och Hans Anders Molin) verk som var ett antal bilder fastsatta på golvet, bilder som man skulle trampa på. Bilder på människor och deras symboler, eller rättare sagt, stereotyper, som de känns igen med här i Sverige. Asiater med opium, afrikaner med diamanter, karibier med tobak, mm. «När man trampar på någonting, påvekar man inte bara det man trampar på, man blir påverkad själv. Det är ungefär som när du trampar på hundskit på vägen, du blir påverkad av det, du blir smittad» förklarar Alfredo Castro.

FA+ arbetar med stängsel. «Stängsel är ett oerhört starkt material. Stängsel innestänger, utestänger, sätter gränser..» säger Ingrid Falk. Mitt ute på borggården byggde de upp ett hakkors av stängsel «en helt onödig struktur... och hela den strukturen har vi tillägnat denna Kajsa Ekholm Friedman, som har uttalat i DN här i den 6:e maj att: All invandring, all immigration har varit av ondo ända sedan egyptiernas tid.» (Kajsa Ekholm Friedman är biträdande proffessor i socialantropologi vid Lunds universitet).

Juan Castillo, besökte sex olika familjer i Lindängen i Malmö där många invandrare är bosatta och bad dem ge honom deras allra käraste bild. Dessa scannade han för att senare bearbeta dem över gipsplattor. De upp och ner hängda bilderna reflekterades i en 1x1 meter stor kvadrat och 10 cm djup fylld med svart vätska. En TVkärm reflekterade bildernas projicering på motorvägen. Bildorginalen stod kvar i de respektive lägenheterna och man kunde, om man så önskade, besöka hemmen och på så sätt se bilderna i sin egen miljö. Castillo arbetar med conceptet spegling av en själv i den andra.

Carin Carlsson gick ännu längre än FA+, hon nöjde sig inte med att bevaka en gräns med stängsel utan hon minerade Malmö Museums vallgrav. Lite var stans fanns det även skyltar med texten «K.S.S, konservera Sverige svenskt» Minorna var inte av det vanliga slaget fyllda med sprängämnen, de var stora konservburkar med surströmming.

***
I samband med utställningen gavs det ut en tidning, istället för en katalog, där ett flertal personer med olika bakgrund skrivit: biologer, konstvetare, etnologer, semiotiker, konstnärer. Alla dem angriper smittan på sitt eget sätt, utifrån sina kunskaper, vilket gör tidningen till något mycket nyanserat. Man sträcker sig från att beskriva smitta från en ren vetenskaplig, mikrobilogisk synvinkel till att likställa smitta med jämlikhet. Det är meningen att det ska ges ut olika upplagor av tidningen beroende på vilken plats Smitta befinner sig, den ska då även följa med i temaändringarna som utställningen kommer att genomgå inför varje ny plats. Dock fins det inte många artiklar som faktiskt behandlar det specifika Malmö-temat, den sociala smittan.

Vad är det då som gruppen försöker åstadkomma med denna utställning?
«Vi vill att folk ska börja tänka på riktigt, ska börja tänka på allvar. Speciellt här i Malmö, där det går åt helvete åt högern», säger Aguerre.

Alla konstnärer hade tolkat uppgiften på olika sätt, den sociala smittan. Vi talar om 17 stycken individer. Alla dessa personer hade gemensamt kommit fram till utställningens tema och man kan då fråga sig varför det var så få som följde direktiven. FA+ bjöd inte bara in konstnärer som är verksamma i Sverige utan även folk från Storbrittaninen, Italien och Argentina. Kanske hade dessa svårare att identifiera sig med problematiken i Malmö.

Den argentinska konstnärinan Noemi Escandell, visade ett verk som följde projektsbegreppet den sociala smittan även om den utspelade sig i en annan socio-kulturell miljö. Hon arbetade med toba och mocoví indianernas problematik från Chaco provinsen i Argentina, som tvingats flytta till Rosario i Santa Fé provincen under de senaste 20 åren och därmed kommer den sociala och kulturella smittan. Verket bestod av en säng täckt med ett silverfärgat tyg. Över tyget låg ett vitt material på vilket en hel bild av en mocovíkvinna och en tobaman projicerades. Runt om hängde det några inramade texter som kort förklarade verkets innebörd. Noemí behandlar ett tema som ligger henne närmare och som är aktuellt i Latinamerika, inte bara vad gäller tobaindianerna utan också alla indianfolk på den amerikanska kontinenten.

Den engelska konstnären Lennie Lee satte upp affisher på sig själv över hela Malmö stad med texten «Lystring Malmös befolknig! Den här mannen är livsfarlig och är efterlyst av försvarsmakten. Han har flytt från karantän och befaras vara infekterad av ett dödligt virus.» Lite längre ner stod ett telefonnummer som man skulle ringa om man råkade se honom på stan. Många malmöbor tog det hela väldigt allvarligt och ringde verkligen in. En ganska kul idé, men vad kommer hända med alla dessa telefonsamtal, kommer de att dokumenteras? Varför skulle man överhuvudtaget ringa in? Var det hela bara ett skämt? Och vad hände med den sociala smittan?

I utställningens tidning, skriver Ingrid Falk att det visade sig vara väldigt svårt att få svenska konstnärer att nappa ordentligt på projektet, de hade svårare att försöka sig på samarbete eller om man ska citera hennes egna ord: «Vi har kunnat konstatera att för svenska konstnärer låter ordet samarbete som grupp-sex, gud förbjude!» Det är synd att de svenska konstnärerna inte ville vara med, för ett så starkt tema som den sociala smittan borde inte bara beröra «smittoämnet» utan även «den angripna». Det är en diskussion som funnits med länge, men som ingalunda borde lämnas.







Box 760, 220 07 Lund - SWEDEN
Tel/Fax: +46 (46) 15 93 07
E-mail: heterogenesis@heterogenesis.com