Body Act


Måns Holst-Ekström



«I "Etiken" formulerade Spinoza frågan om hur människan, ansatt av känslor, kan styra dem så att hennes liv, från att ha varit ett kontinuerligt passio, ett utstående, kan bli ett fortlöpande actio, ett handlande. Kroppens actio är också det en språkpraxis, ett utsträckande av handen i ett vändande och vridande av verkligheten, i ett smakande på livet.» (Maria Hellström i kat. 1, Body Act, Malmö 1998, s. 5)

Body -ordet betecknar primärt kropp, en lekamen, men kan också användas i betydelserna huvuddel och kärna, bl. a. Act kan stå både för akt, eller nummer, i teaterns avgränsade sfär, och för handling mer generellt. Kroppsakt eller kärnhandling, kroppshandling eller kärnakt- Body Act är titeln på en internationell performanceweekend som ägde rum i Malmö, i den gamla chokladfabriken på Bergsgatan och på Malmö konsthall, den 17-18 oktober 1998. Under två intensiva dagar med stor publik mönstrades den samtida performancekonstens hela spektrum, genom praktik och teori, i en öppen konferens om och med performance. Konstnärer och föreläsare kom från Danmark, Norge, Schweiz, Sverige, Tyskland och USA. Utställningskommissarier var, förutom undertecknad, konstnärerna Anna Bring och Lena Mattsson.

Lena Mattsson: Faith, Hope and Charity (The Thread of Life), 1998
Foto: Lennar Alves



Pascale Grau, Simone Kurz & Andrea Saemann: 3 x 3
Foto: Lennart Alves


Oliver Kochta, Frank Lüsing & Bernadette Deistler: The Queen of Hula Hoop, video, 1998
Stil: Miriam Preis
Till performancekonstens kännetecken hör att den är här och nu. Det är bl.a. detta kännetecken -strävan efter fysisk närvaro i en kultur av medierade upplevelser- som har fått många konstnärer att dras till performance. Samtidigt lever vi i en kultur som vill bevara allt, en kultur där människan på teknisk väg hela tiden utökar sin externa minneskapacitet; (för tillfället) maximalt komprimerad genom digitalisering.

För en del konstnärer har denna konflikt mellan dokumentation -fysiska lämningar- och fysisk närvaro gjort att de förbjudit exempelvis filmning av deras performanceverk. Nedtecknandet som bevarandeform kvarstår dock, såvida vi inte tänker oss en performance bakom lyckta dörrar och med avläggande av ett totalt tystnadslöfte: dragningskraften i frimureriets tradering och sammanbindande närvaro. Den konstnärliga konflikten mellan fysiska lämningar (skulpturer, målningar, filmer) och mänsklig fysisk närvaro i tid och rum (performancekonstnären, kroppen) liknar det problem kring konstens dubbeltydighet som Pasolini skisserar i ett tal 1974, och som han inte vet hur han ska avsluta (i Pier Paolo Pasolini, Skrifter i fel tid, urval och ö. s. Ingamaj Beck, Sthlm/Stehag 1993, ss. 13 ff.). En konflikt som i en passage är konflikten mellan konst som konst, budskap, koncept och konsten som vara.

«Till decenniets genomgående fenomen inom konsten hör förskjutningen från det konstnärliga uttryckets gängse former -lämningar av den egna handens verksamhet, gestaltad död materia- till den formande handen, dess kropp och kroppens kontext.» (Anna Bring, Måns Holst-Ekström, Lena Mattsson, från förordet till kat. 1, Body Act, Malmö 1998, s. 3.)

Performancemediets starka ställning under 1990-talet måste bl. a. ses som en reaktion på 80-talets fokusering av konsten som vara, och konstmarknadens följande kollaps. Men, även om som performance under 90-talet kanske ådagalägger samma konflikt som Pasolini talade om 1974 har den inte gjort det med samma ideologiska förtecken. Den politiska medvetenheten har funnits där, men den har ofta förskjutits till det individuella planet: mer personligt, mindre klasskamp. «Performance som medium följer seklet. Det för vår tid riktigt typiska finns i innehållet: den exploaterade (penetrerade) kroppen, könet (?), kritiken av en ekonomisk politik, miljön, underhållningen (masskultur), (behovet av) närvaro.» (Ibid.)

Samtidigt kan man konstatera att andra media än den egna kroppen, liksom dokumentationen (som skulle kunna vara en brist på närvaro: redan då akten äger rum gör den det med tanken att den ska bli en lämning), eller simulacra, är en så självklar del av världen idag att ingen ens ifrågasatte att Body Act skulle kunna fortsätta att finnas både i form av en video, fotografier och två kataloger, en före och en efter. Man skulle kunna säga att akten är liv, kvarlevan död, men att liksom distinktionen mellan död och liv idag faktiskt suddas ut genom olika teknologier (eller reinkarnationsläror), så suddas den också ut i konsten. Konstens dubbeltydighet enligt Pasolini raderas.

Genom Body Act gjordes tydligt att performancefältet idag är mycket brett. I sin föreläsning The Body of Performance talade Else Jespersen från Odense om «the body [min kursiv.] of performance» både som den mänskliga kroppen i performance och som kärnan i performancekonsten. Hon fokuserade särskilt på Carolee Schneeman och hennes förhållande till kroppen som konstnärligt medium. Detta i en body art-tradition där konstnärens (helt eller nästan) nakna kropp spelar en central roll som medium. De av konstnärerna i Body Act vars verk befann sig närmast denna tradition var Nao Bustamante, USA, med den starkt socialt kritiska America, the Beautiful, samt Oliver Kochta och Frank Lüsing med Bernadette Deistler i The Queen of Hula Hoop, ett gränsöverskridande verk där den professionella hula hoop-drottningens påklädda kropp ställs mot Kochtas och Lüsings avklädda (i sammanhanget amatöristiska?) kroppar. Även i Katrine Forfangs respektive Lena Mattssons verk spelade konstnärens fysiska uttryck en viktig roll. Men här tillkom andra nivåer genom kläderna som täcker kroppen och väcker sina associationer. Forfang förde också in en direktöverförd videofilm -från hennes handhållna kamera- av publiken som stod och tittade på när hon hoppade upp och ned på en studsmatta.

Videospegelbilden projicerades vid sidan av Forfang. Mattssons verk Faith, Hope and Charity var ett slags smärtsamt helande, rituell iscensättning, framförd, eller utförd, i samarbete med Eva Karlsson; ett sammanförande av kropp, ting, text och handling. John Øinind Eggesbø som i tidigare verk flera gånger på olika sätt arbetat med ålar valde en lokal traditions dramaturgi som performance genom att bjuda in till ett riktigt skånskt ålagille, med publiken som gäster. I mitt eget föredrag Act? talade jag med utgångspunkt i dadakonstnären Elsa von Freytag-Loringhovens liv kring gränserna mellan liv och konst under 1900-talet. Alexander Rischer överskred eventuellt dessa gränser i sin performance, en föreläsning om poltergeistfenomenet Eleonora Zugun: The Dracu in the Doorway - The Phenomenon of Eleonora Zugun.

I en tradition med kopplingar till teaterns uttrycksformer uppförde Pascale Grau, Simone Kurz och Andrea Saeman 3 X 3. Ett precisionsverk där röster och text spelade en viktig roll, jämte det fysiska uttrycket och bruket av video (Kurz var inte själv närvarande utan deltog på videon). Olav Westphalen hade också valt ett uttryck med sceniska traditioner ‹stand up comedy. Han deltog dock inte själv, annat än som en i publiken. Istället var det en mängd frivilliga som uppträdde. Alla framförde på sitt sätt ett på förhand inrepeterat manus, i The Most Beautiful Day of My Life.

Peter Land: Organ-grinder
Foto: Lennart Alves
Anna Bring hade också valt att inte själv finnas på scenen. I Growing Pains använde hon sig av två skådespelare och en videoprojektion för att i ett mindre rum, i installationsliknande form, ta upp skeendena kring brobygget mellan Malmö och Köpenhamn. Peter Lands Organ-grinder förhöll sig till platsen och evenemanget genom att en positivhalare anlitats. Denne stod och spelade utanför ingången på Bergsgatan under de två dagar som Body Act varade.

Det sist framförda verket, Marshall av Sofia Bertilsson, motsade antagandet att performance måste inbegripa människor, eller en synlig handling ‹i stället: en text (handlingen), en scen, en publik, ett ljud, ljus, en prövning av vår föreställningsförmåga, och (kanske) en kritik av mediet performance genom att driva det till sitt yttersta. En mental anspänning som på något vis anslöt till Bustamantes prövning av de fysiska gränserna.

«Den [agerande kroppen] sträcker sig efter sin egen biografi för att borra tummen djupt in i den, förändra, rasera, sammanföra.» (Hellström, a. a.)

Nao Bustamante: America, the beautifull, 1998
Foto: Lennart Alves

* Måns Holst.Ekström är konstvetare och doktorand vid Lunds Universitet



INNEHALL H-28 HOME