Magritte:
en tänkare som kommuniserade genom målningen



Angel Rodriguez Kauth


Le modele rouge, 1953


La naissance de l'idole, 1926


Les amants, 1928


Perspective: Le balcon de Manet II, 1950


Irêne ou la lectura défendue, 1936


Les valeurs personailes, 1952


Le Tombeaux des lutteurs, 1960


De två sista verk visades för första gång inför den europeiska publiken

Utställningen är hösts sässongens viktigaste på Louisiana. Målsättningen är att presentera konstnärern som en föregångare av pop och konceptuell konst genom att visa de verken som kunde betraktas som inehållande frön till de kommande artistiska rörelserna.

«Bilderna bör ses såsom de är. Dessutom innebär min målning inte överlägsenheten av det osynliga över det synliga. /.../ Sinnet älskar det främmande, älskar bilder vars betydelser är okända, ty sinnet självt är främmande. Sinnet förstår inte dess egen existensberätti-gande och utan att förstår vad (eller varför det vet vad det vet), hade problem som det föreslår inget existensberättigande.»


Perceptionen har sedan mycket länge blivit betraktad som ett invecklat nevrologiskt organiskt fenomen. Sedan den Sociala Psykologin etablerats som vetenskaplig disciplin, har dess otaliga experiment och fältundersökningar dock öppnat denna dimenssion till uttrymmet för det redan inlärda. Det vill säga att, utan att inskränka i de biologiska och fysiologiska attribut som fundamentala element för perceptionens uppkomst som ett längre steg än känslan, sedan mer än ett århundrade betraktas de perceptiva processerna som en «social lärdom», vars ansvarig är den kulturella och sociohistoriska kontexten där subjektet i fråga deltar (Klineberg, 1940: Psicología Social. Fondo de Cultura Económica, México, 1963)

Det här korta sociopsykologiska förhållandet, innehar meningen att förstå R. Magrittes plastiska idéer som en referent till den perceptuella brytningen mellan det givna, som möjligt att observera och det undangömda, vilket han lyckas utmärka i den perceptiva akten hos betraktarna, som observerar de flesta av hans verk, speciellt de som uppkom efter ca. 1925. Det var då han tog avstånd från den klassiska kubismen och närmade sig den nästan fotografiska representationen av de objekt de presentarades i hans verk. Möjligtvis är verket Le Modèle Rouge (1935) den målning som öppnar dörrarna till den brytningsprocess som vi här försöker referera till. I det verket observeras en bakgrund gjord av träbräddor och en typ av golv som porträtteras med impressionistisk detaljrikedom, men fokuseringen sker vid den plats i verket där situationen vänder 180 grader. Där kan man förnima två stövelskaft med respektive snöre vars fortsättning under inte är vristen, som det var väntat enligt den traditionella perceptionen, utan det är två fötter som fortsätter stövelformen näst intill exact. Denna diskontinua kontinuitet -lingvistiskt paradoxalt nog- har för målsättning att överraska betraktaren som i början inte riktigt förstår innehållet i verket men som så småningom och med lite humoristiskt sinne kan till och med skratta åt sin egen överraskning och förvirring. Därför verkar den inställning som betraktare intar framför La reproduction interdite (Portrait d'Esward James) (1937) nästan komisk, då alla ses tvungna till att tänka två gånger om hur en bild reflekteras i en spegel.

Föregående verk som La Naissance de L¹idole och La traversée difficile (båda från 1926) ger honom en tendens att måla i stil med Dalí, men ett verk från samma år --Le seuil de la forêt-- låter oss skapa en föreställning om de Magritte-sekvenser som ska komma. La condition humaine (1933) y L'appel des cimes (1942) är två paradigmatiska verk som tillhör den period vi talar om och Carte Blanche (1965) olja på duk målat två år innan han dog, är det sista i hans banbrytande göra. I det senast nämnda verket utmärker sig skaparens abstraktion när han separerar de perceptuella element som vanligtvis inte ses, liksom de beskurna delarna på hästen som förorsakas av trädet framför den och som skär igenom och överträder alla möjliga vanliga perceptionsmöjligheter. Magritte tillägger här också en beskuren plats till en anna trädfigur som delar den främre delen från den resterande delen av hästen. Till sist i denna korta resumé över hans otaliga verk, är det på sin plats att påpeka att Perspective: Le Balcon de Manet II (1950) placeras i en skatologisk temaföring inom den förteckning som vi har gjort.

Magritte påstod, med mycket syrlig humor, att «det verkliga identifierar sig med sina möjligheter», för vilket han tillät sig observera många fler av objektens representationsmöjligheter till. Med allt detta lyckades Magritte med att man kunde förnima längre bort än de kulturella perceptionsformer som man traditionellt sett lär sig i hjärtat av en kultur.


Dr. Angel Rodriguez Kauth
Universidad Nacional de San Luis, Argentina

(Översättning från spanskan: Anahí Escobar)



INDICE H-29 HOME