Lena Mattsson berättar sagor

 

Hans T Sternudd*

A Window with a Brilliant View, 2001. DVD still
The Road goes ever on and on
Dawn from the door where it began.
Now far ahead the Road has gone,
And I must follow, if I can,
Pursing it with eager feet,
Until it joins some larger way
Where many paths and errands meet.
And wither then? I cannot say.1
Mothers Milch
Foto: Hans T Sternudd
Mothers Milch
Foto: Hans T Sternudd

I verkligheten och i många sagor startar äventyret med ett första steg ut genom hemmets dörr, som Bilbo sjunger i Sagan om ringen.. Hemma vid köksbordet har många i sin barndom suttit över ett glas mjölk och drömt sig bort, gått fram till fönstret öppnat persiennen och blickat ut över världen. På andra sidan glaset börjar äventyret, livet med alla dess möjligheter och faror. Malmökonstnären Lena Mattssons En liten saga/A Small Fairytale på Malmö konsthall (1 dec. 2001 - 10 febr. 2002) tar också sitt avstamp i denna situation.

Centralt i denna utställning finns en scen med ett bord av granit framför en videoprojektion av de fönster där Mattsson själv satt och drömde sig bort som uppväxt, blickande ut över det idylliska fiskeläget Kungshamn i Bohuslän. Varje dag så länge som utställningen pågår genomförs en performance av konstnären i vilken publiken inbjuds att sitta ner, samtala med henne och dela en enkel måltid, bestående av mjölk och bröd. Kopparna som används är specialdesignade för utställningen, när man lyfter koppen för att dricka ser man texten "mother's milk" tryckt på koppens insida och på fatet avbildas en bröstvårta. Genom handlingen att höja koppen mot munnen och dricka realiseras verket och publikens medskapande roll understryks därmed.

Mothers Milch
Foto: Hans T Sternudd

Mothers Milch
Foto: Hans T Sternudd


The House at the End of the Riverside
Foto: Hans T Sternudd
Kring detta nav vecklar utställningens olika delar ut sig, som planeter runt en sol. Tio olika DVD-installationer och några stillbildfoton, de flesta exponerade i ett rum som byggts upp kring verket. Installationerna är formellt precisa, med en ren och polerad finish, det finns inget smuts under naglarna eller fogar som är gistna (detta gäller även brädskjulet i The House at the End of Riverside). Mattsson hänfaller inte åt ett romantiskt estetiserande av förfallet. Kanske är det att ytan är så ren som medför att A Small Fairytale kan uppfattas som sockersöt och ofarlig. Men i Lena Mattssons verk finns det hela tiden en underström av något hotande, den vackra ytan spricker och den underliggande ondskan, våldet och den dödliga giftgasen hotar hela tiden att sippra ut.
Anyone Breaks Fast är uppbyggd av tre DVD projektioner, innefattade i guldramar som hängts upp på röda väggar. I mitten finns en dopfunt av sten, i vilken en vit lilja flyter på en spegel av mjölk. Rummet som saknar den fjärde väggen, likt en tittskåpsteater, påminner om en salong från det 1800-talet. I en idyllisk scen återges hur en familj som, med picknickkorgen packad, slagit sig ner vid en stilla flod med ett brovalv som slås över vattnet i fonden. Kanske en slags familjär parafras på Frukost i det gröna, men utan det manliga perspektivet som dominerar Manets målning från 1863. En perfekt kärnfamilj på söndagsutflykt. Medan flickan får håret uppsatt av sin mor, matar pojken änderna. Fåglarna kvittrar och solen silar ner genom lövverket. Plötsligt dyker en svartklädd kvinna upp på bron (personifierad av Lena Mattsson själv), pojken pekar på henne och plötsligt försvinner modern från gräsmattan och tar den svarta kvinnans plats.

Anuone Breaks Fast
1999. DVD sills

Fågelkvittret bryts av en kraxande korp - dödens budbärare, och bara fadern och dottern finns kvar på platsen vid flodstranden. En kylig vind drar genom idyllen, kanske är det döden som gjort sig påmind. Plötsligt reser sig flickan upp och rusar iväg från fadern, eftersom hon kastar en skrämd blick på honom ser det ut som hon flyr. Att tolkningen av verket kommer att kretsa kring förlorad oskuld förstärks tack vare en av installationens andra filmer, där man ser en närbild på den svartklädda på bron hållande en vit lilja som hon släpper ner i floden. Vi får inget svar på vad som har utspelat sig på denna plats i filmerna, man kan bara ana att här har en katastrof fått den pastorala idyllen att rämna. Om man utgår från den engelska titeln så ser man att ett S har slingrat sig, som en orm i paradiset, in i breakfast, brutit sönder ordet i två delar breaks fast, Anyone breaks fast - det går snabbt att bryta ner någon. Som en blomma vars stjälk med en hastig knyck bryts av, rycks våra nära och kära ifrån oss. Verket är tillägnat
the memory of the most beautiful white lily I've ever seen. You came to us, bringing hope of light, and left us with the hardest question ever posed to us. You'll always remain in our thoughts as a pretty flower, which lived for a short summer to shine bright and clear in the garden of life.2
Anyone Breaks Fast är trots den till synes självklara tolkningen ett öppet verk, vad som utspelat sig i familjen är höljt i dunkel. Och vad hände med sonen, som endast kunde skymtas bakom pappans rygg? Varför ikläder sig konstnären dödens gestalt? Frågorna hopar sig.
Mattssons verk bygger dels på en klassisk kristen ikonografi; till exempel ormen i paradiset står för ondskan, den vita liljan som tecken för oskuld och renhet. Bron som en passage mellan olika världar och vattnet, havet är konventionella tecken med spridning i många kulturer. Att de döda måste passera över en flod till dödsriket, är en vida spridd föreställning. I de olika berättelserna som bygger upp En liten saga så blandas dessa mer allmänna tecken med en personligt färgad ikonografi. Stenen som återkommer i många installationer har förutom sina allmänna konnotationer även betydelser på ett personligt plan; Mattsson är uppväxt i ett landskap där stenen dominerar och hon tillhör dessutom en stenhuggarsläkt.

The physical memori, DVD-Installation, 2001 Hans T Sternudd


A Sanctum of Secrets,
2001
Fotografi

Som betraktare kan det vara svårt att veta hur stor del av iscensättningarna som bygger på ett självbiografiskt material. Anslaget och tonen är intim, personlig samtidigt som den vilar på en universell, allmängiltig grund. Något som räddar den från att upplevas som en alltför privat angelägenhet. Att sagan utgör det genomgående temat för utställningen har stor betydelse, karaktärerna i filmerna har prototypiska drag; flickorna har rosa kjolar och leker med dockor. Men i Mattssons sagor saknas sensmoral, i hennes värld möter vi snarare en förtvivlad insikt om tillvarons förgänglighet. Detta är också styrkan i hennes verk, den kompromisslösa svartsynen som avslöjar livets bräcklighet. Den värld som fanns utanför persiennen i köket har gett Mattsson en krass syn på tillvarons förgänglighet, vilket tar form i små scener som snarare bär drag av skräckfilmens klassiker än Elsa Beskows präktiga moraliteter eller folksagans didaktisk.

I de föredömligt korta filmerna (det är möjligt att se utställningen i sin helhet utan att tillbringa hela dagen på konsthallen) är det faktum att åskådaren skapar verken hela tiden poängterad. Detta avspeglas inte bara i det faktum att verken ofta projiceras simultant på två motsattstående väggar i de olika rummen (det vill säga de kan inte ses samtidigt), utan också i det faktum att den händelse som är central antingen har hänt eller kommer att hända.


Private Collection, 2001. DVD stills
I Private Collection, ett kakelklätt rum som dränkts in i parfymen med samma namn, ställs en film av en duschande kvinna samman med filmen av en man, projicerad mittemot, som sitter på en toalettstol och petar naglarna med en kniv. Endast händerna med orden Love och Pain är synliga. Utan att redovisa något våld i bild så är det ändå starkt närvarande i verket. Mattsson använder sig här av en filmisk berättartradition, inte bara i referenser till klassiska rysare som The Night of the Hunter/Trasdockan (1955, där en kringresande predikant, spelad av Robert Mitchum med orden Love och Hate intatuerat på liknande sätt) och den berömda duschscenen i Alfred Hitchcocks Psycho (1960), utan även i sättet att lämna över gestaltandet av det otäcka till åskådarens fantasi. Som den insiktsfulle filmkännaren är hon medveten om att det ofta blir mycket värre då.3

The End of the Bigining, 2001. DVD stills
Havet bildar start och ändpunkt i Mattssons A Small Fairytale, det dominerar utblicken från köksfönstret i utställningens centrum, den vita liljan som kastas i vattnet i Anyone breaks fast kommer så småningom att flyta ut i havet och i det avslutande verket med titeln The End of the Beginning försvinner en kvinna ut i det av den nedåtgående solen guldfärgade havet. Livet rundas så av och det korta avståndet mellan den värld av möjligheter som bredde ut sig i vyn från köksfönstret och den melankoliska avslutningen i sitt nordiska ljus (installationerna ligger vägg i vägg) visar att trots avslutningsverkets hoppingivande titel så är livet en anomali omgiven av död. Kvinnan föder gränsle över graven och livet är endast en kort glimt av ljus på väg ner.

* Hans T Sternudd
Konstvetare, konstkritiker och aktionskonstnär
hans.sternudd@arthist.lu.se

Noter
1 J.R.R. Tolkien: The Fellowship of the Ring (1954). London, Unwin Books, 1966, 1974. s.42
2 Lena Mattsson: A Small Fairtale, Malmö: Malmö Konsthall 2002, CD-ROM
3 Ett ofta omtalat exempel på detta är att Fritz Lang åtalades för våldsamma scener i filmen M (1931), som skildrade seriemördaren Kürten. Det enda som ses i dessa scener är en ballong som stiger mot skyn när barnen blir mördad, men vittnen sägs i rättegången ha beskrivit gruvliga scener som de har sett i filmen.


Heterogénesis
Revista de artes visuales * Tidskrift för visuell konst
Box 760
220 07 Lund - Sweden
Tel/Fax: 0046 - 46 - 159307
e-mail:
heterogenesis@heterogenesis.com