av Pär Thörn*
 

 

 

 

 

 

- Det känns lite som en likvaka.
Så säger min vän, fanzineredaktören och noisemusikern Pontus Lundkvist, när vi står och väntar i Fylkingens foajé på att Genesis P-Orridge skall hålla sitt föredrag. P-Orridge är okänd för det stora flertalet, men inom undergroundscenen är han en legend. 1975 var han med och startade det första industribandet, Throbbing Gristle (T. G.). Ambitionen var bokstavligen att uppdatera musiken till den industriella revolutionen. Deras musik var i huvudsak baserad på elektroniska missljud. Musiken stod dock inte ensam, utan var en del av en undergroundkultur som till stor del byggde på chockverkan. T. G. var den grupp i denna krets som odlade myten på det mest lyckade och kanske förvirrade sättet: ena stunden pratade de om och lät som Abba för att i nästa stund tillkännage att de skulle på semester till Auschwitz, iklädda uniformsliknande kläder.

I T. G:s fotspår har en rad band följt och följer än idag. Så gott som all form av hårdare elektronisk musik står på något sätt i skuld till T.G:s enorma förarbete, vare sig upphovsmännen känns vid det eller vet om det. När T.G splittrades 1981 startade P-Orridge och en annan av medlemmarna, Peter Christopherson, Psychic TV (P. TV). Tematiskt fokuserade P. TV på bl.a. sexualmagi och nummerologiska symboler.

Föredraget blir en intressant upplevelse. En av arrangörerna ber P-Orridge sätta sig på en barstol. Han undrar varför. Han sitter nämligen bra i fåtöljen. Arrangören svarar: “Men då ser inte alla dig”. I den meningen finns grunden i upplevelsen av föredraget. Så gott som ingen är där för att få någon ny livsvisdom serverad. De är på plats för att se en legend. De är där för att gå på en likvaka.

Hela föreläsningen är i princip en enda uppmaning om att vi, åhörarna, med kreativiteten som vapen skall ta kontroll över våra liv och utmana våra personliga gränser. P-Orridge återkommer flera gånger till att vi har en okränkbar rätt att skapa våra egna universum. Resonemanget intresserar och attraherar mig, men flera gånger får jag känslan av att befinna mig på en peppande kongress för chefsutveckling, snarare än på ett föredrag av en undergroundlegend. Speciellt tydligt blir detta när han pratar om att människor kan välja vilket kön de tillhör eller hur något smakar: Att våra smaklökar enbart är baserade på något slags väldigt lösa konventioner. Det påminner mycket om de hippieaktiga idéer som den nyliberala högern la upp som en dimridå framför slaktandet av välfärdsstaten.1 Det är helt enkelt inte provokationerna jag saknar, utan en mer fruktbar analys av världen: P-Orridge ser det som oundvikligt att vi måste krossa de psykiska barriärerna som inskränker vårt tänkande i fråga om upplevelser av smak, kön etc, men lämnar helt frågan om fördelningen av samhällets resurser därhän. Det stora flertalet människor behöver (i första hand) inte förlösande konstupplevelser, utan ekonomisk rättvisa. Först ärter med fläsk och en lägenhet. Sedan, kanske behovet av katharsis och emotionell omskakning finns där.

Dagen innan föredraget träffar jag P-Orridge för en intervju. Vi möts i en studio på söder. Där spelar han in en skiva

tillsammans med den svenska ambientgruppen Cotton Ferox (Carl Abrahamsson & Thomas Tibert). Han läser upp sina texter till deras musik. I huvudsak handlar de om människans sökande efter en själ. P-Orridge påstår att vi existerar för att vi skall skapa en själ. Men i låttexterna utvecklar han också resonemang om staden som han beskriver som en biologisk enhet. Om hur vissa delar i staden alltid verkar dra till sig en viss sorts människor. Ett kvarter för horor, ett annat för bohemer och ett tredje för affärsmän. Nästan som om det finns en viss sorts lukt där som drar till sig den sortens människor.

P-Orridges idéer om att mänskligheten existerar för att söka efter och skapa en själ leder in oss i en diskussion om hans konstsyn, som är mycket romantisk:

- Konsten borde hela människor. Den borde ge en gudomlig fantastisk upplevelse. Men det moderna samhället har förvandlat den till en vara, säger han.

Efter stockholmvistelsen åkte han till Frankfurt för att sätta upp en utställning med collage, skulpturer och målningar. Utgångspunkten var en samling polaroidfoton. Genom att ställa ut objekt som finns i bilden vill han skapa en rumslighet. Betraktaren skall kunna vandra ut och in i bilden.
P-Orridge: - Jag använder gamla kläder och skor och gör dem till skulpturer. Jag gillar att ta något man uppfattar som negativt och göra det sexigt.

P-Orridges provokativa uttryck har givetvis genererat samhälleliga motreaktioner som gett överträdelserna ett värde. Under sjuttiotalet gjorde han en samling collage, där han kombinerade foton på drottningen med bilder från porrtidningar, som han skickade med posten. För detta blev han åtalad för anstötlighet. Han fick böter, men slapp fängelse. Men pressen dömde P-Orridge medialt och behandlade honom som en galning snarare än en konstnär. Denna hetsjakt fortsatte och nådde sin kulmen 1992 när Scotland Yard genomsökte hans hus när han befann sig i Nepal. Hans advokater uppmanade honom att hålla sig borta. Sedan dess har han i huvudsak levt i exil i USA.

Eftersom P-Orridge numera bor i New York är det givet att fråga honom om den elfte september. Mest för att jag själv vill kunna ersätta CNN med en personlig bild av händelseförloppet:

- Det är svårt att förstå att det verkligen har hänt. Jag trodde att det var en film först. Då inser man hur bra gjorda Hollywood-filmer är och vilka frön de kan så i människors hjärnor. Man kunde känna lukten av brinnande kroppar. Lukten av döden. Det var som att bo i ugnen i Auschwitz. Hela New York var i ett chocktillstånd. Det var meningen att jag skulle ha befunnit mig i World Trade Center då. Jag skulle ha bastat där, men bestämde mig för att strunta i det och istället sova vidare. Det är intressant att vi varje sekund gör val som kan få oerhört stora konsekvenser för våra liv. En vän jobbade där. Han kom till jobbet fem i nio och åkte först upp till sitt kontor, men bestämde sig för att ta en sista cigarett innan han började. Så vid nio stod han där nere och rökte och sen hörde han en smäll och en kropp föll ner från byggnaden, bara några meter från honom. Sen sprang han som fan. Fattar du vilken sjuk upplevelse. En cigarett räddade honom.
Det var en djup filosofisk erfarenhet. Man insåg hur ömtåligt livet är. Många av mina vänner stannade till sängs de närmaste dagarna.

Det var sorgligt: hela New York blev snabbt täckt av fotostatkopierade affischer på saknade människor. De valde alltid privata foton från jul och födelsedagar. Gatorna fylldes av ljus och talismaner. Människor försökte få sina anhöriga och vänner att återuppstå genom att förneka döden.
P-Orride fortsätter med att berätta om sitt dubbla förhållande till USA: - Tänk om man sitter i Jemen och ens syn på Amerika är helt baserad på Internet och kabelteve. Det enda man ser är Britney Spears, pornografi och Coca Cola. Då är det klart man tycker att USA är Satan. Media förvränger bilden fruktansvärt mycket. Amerika är så okultiverat. Jag gillar det inte alls. Men jag har en möjlighet att få ut min konst där. I England sågs jag som ett freak, en fara för samhället. Jag var hela tiden attackerad. Jag kan gömma mig i Amerika.

Sedan avslutas samtalet. Thomas Tibert kommer tillbaka från sin promenad och jag vill inte störa längre i det hårda studioarbetet.
***
Under tiden som jag har skrivit den här texten har jag lyssnat till T. G:s gamla skiva, 20 Jazz Funk Greats (Industrial Records 1978). Där möts syntpopdisko, manglande gitarrer och industriella rytmer. Denna bredd understryks också av skivomslaget och baksidan. På framsidan poserar de idylliskt som en samling vänner på en äng och på baksidan ser allt först likadant ut, men sen upptäcker man att en död människa ligger framför dem. T. G. insåg att allt bär på sin motsats: när Genesis P-Orridge mässar: “We need some discipline in here” på livespåret Discipline uppfattar jag det som att han plockar fram den fascistiska implikationen som finns inneboende i rockstjärnans liveframträdande. Frågan är om han ser det fascistiska stråket i den new age-aktiga tilltron till den totala psykiska friheten som han pläderar idag.





*Skribent, performanceartist och brevbärare.


Fotnot:
1-Se Mikael Nybergs bok Kapitalet.se (Ordfront, Stockholm, 2001) för en gedigen samman-fattning av denna idéutveckling.

 

Heterogénesis

Revista de artes visuales * Tidskrift för visuell konst
Box 760
220 07 Lund - Sweden
Tel/Fax: 0046 - 46 - 159307

e-mail: heterogenesis@heterogenesis.com