Grete
Stern, en pionjär och framstående fotograf,
dog vid 95 års ålder, den 24 december 1999. Denna kvinna, som lämnade
oss i slutet av förra seklet, var ett vittne och huvudrollsinnehavare
i ett århundrade rikt på såväl tekniska framsteg och kunskap som krig
och smärta. Hennes fotografiska verk, med stöd i hennes utbildning i
det avantgardistiska Europa på 20-talet, innebar för Argentina -det
land hon kom till i exil från naziförtrycket- inledningen till den moderna
fotografin.
Vid
60 års ålder företog hon en resa, som är ytterligare ett uttryck för
hennes rika och riskfyllda liv. Ensam, bärande sin väska och sin fotoutrustning,
färdades hon 1964 till fots, med bil och vagn, genom de argentinska
provinserna Formosa, Salta och Chaco för att dokumentera tobas, matacos
och mocovies liv, sedvänjor och arbeten. Med den järnvilja som karakteriserade
henne, tillryggalade hon tusentals kilometrar och genomgick dussintals
svårigheter för att ta hundratals bilder, ovärderliga dokument av ursprungs-befolkningar
som sakta men säkert håller på att utrotas. Urinvånarna fick aldrig
veta att den enkla kvinna som besökte dem, född i Tyskland 1904, fotograferade
dem med samma målmedvetenhet som när hon porträtterade Bertold Brecht
eller tänkaren Karl Korsch i London, efter att ha lämnat sitt kvävande
hemland efter att Hitler kom till makten 1933. I såväl Chaco, Berlin
och Buenos Aires hade Stern samma preferens för det naturliga ljuset,
kompositionerna och klara former som gjorde var och en av hennes bilder
oförglömliga.
Uppfostrad
i en judisk familj som sysslade med industritextil i Wuppertal, bröt
Stern mot konventionerna när hon åkte till Berlin för att bo ensam vid
23 års ålder, efter att ha studerat design och efter att ha arbetat
på en grafisk reklambyrå. Hennes mor som var änka var inte glad, hon
var övertygad om att Berlin var syndens näste. Vilket till viss del
var sant, men det var även ett formidabelt kulturcentrum. Gretes oberoende
stil oroade modern, som skulle ha velat se dottern i modefrisyr, omringad
av barn hängande i hennes kjolar, och spetsgardiner i fönstrer. Sterns
liv fick en bestämd inriktning i samma ögonblick som hon såg nordamerikanens
Edward Westons arbete. Bilderna fick henne att bestämma sig. Detta är
vad jag vill göra, sa hon. Hon fördjupade sig i studier om fotografi
som på den tiden till stor del knappast uppfattades som en teknik. Hon
lärde av Walter Peterhans, som även var hennes lärare på kurserna i
Bauhaus i Dessau. På Peterhans privatlektioner lärde hon känna sin vännina
och senare medarbetare Ellen Auerbach, med vilken hon grundade en design-
och fotostudio 1929. På den tiden reflekterade Sterns stil förändringarna
i hennes liv: hon bar håret kort, hon använde gardiner gjorda av kökshandukar
och hon klädde sig i byxor eftersom det var mer praktiskt när hon gick
runt och arbetade med Ellen.
Fotograferna
signerade sina verk med "ringl+pit", deras smeknamn när de var små.
Med nazismens framfart hade de skäl att inte ge sig tillkänna vare sig
som kvinnor eller judinnor. Emanciperade och intelligenta valde konstnärinnorna
sina vänner och organiserade sina liv kring det reklamarbetet som de
förnyade och blev prisade för. De var representanter för vad en senare
analys kallade Weimars nya kvinnor och hyllades på 90-talet i förra
decenniet med en överraskande kollektiv visning i The Jewish Museum
i New York. "Ringl+Pit":s bilder medtogs i utställningen för sin avancerade
design och fantasifulla optik, för sin giltighet och syntesförmåga.
Andra
världskrigets bombningar (1939-1945) raderade den gamla studion i Berlin,
men Stern förvarade alltid ett par kameror hemma hos sig, som hon lyckades
ta ut från Tyskland i början av 1934 när hon emigrerade till London
med den kände argentinske fotografen Horacio Coppola, en kamrat från
Bauhaus, som hon gifte sig med 1935. Hennes bror emigrerade till USA
och Auerbach, som var i New York, åkte till Palestina. En stor del av
hennes familj dog under Shoah i koncentrationsläger.
Vid
sin ankomst till Argentina 1936, arbetade Grete med Coppola med att
dokumentera planeringen av Obeliscotorget och bilder för tidskriften
Sur, som leddes av författaren Victoria Ocampo. Hon upplevde samma rotlöshet
som så många immigranter, men tack vare sitt äktenskap fick hon uppehållstillstånd
ganska enkelt. Hon blev argentinsk medborgare och skapade känslomässiga
och professionella band som hon var lojal med i hela sitt långa liv.
Hon var trogen sin återhållsamma och tillbakadragna karaktär och gav
sällan uttryck för varken glädje eller sorg. Hennes förlust av hemlandet
och inlärningen av ett nytt språk måste ha krävt en stor känslomässig
ansträngning, större än hon ville ge uttryck för. Först vid 84 års ålder
tillät hon sig att bli rörd när hon återtog kontakten med Tyskland och
blev firad med en stor utställning i sin födelsestad.
Kort
efter sin ankomst till Argentina flyttade hon med sin man till Ramos
Mejía till ett plundrat och vitt hus som grannarna kallade för fabriken.
Mycket tack vare henne präglades hemmet av Bauhaus estetik, likväl som
hennes bilder. Bauhaus skapades 1919 av Walter Gropius, och varade endast
14 år men dess riktlinje mot det schematiska --dess fasthållande vid
ögonblicket och känslan för det nya, klara linjer och ljusstyrka- kan
fortfarande iakttas i viss funktionalistisk arkitektur och föremål.
Stern fick två barn med Coppola. Efter att definitivt ha lämnat sin
man 1943 fortsatte Grete sin fenomenala utveckling som konstnär. Även
när hon var tvungen att genomföra olika arbeten för att överleva, gjorde
hon ingen som helst eftergift. Hon ville alltid och lyckades också hålla
sina höga konstnärliga ambitioner. Vid något tillfälle sa hon att hon
hellre skulle arbeta som kokerska än ta bröllopsbilder.
Listan
över framgångar och motgångar är lång. Från och med 1943 genomförde
hon individuella utställningar och arbetade i sin egen studio som snart,
förvandlades till mötesplats för författare och konstnärer, vilka hon
brukade avbilda. Utöver hennes kända serie av Buenos Aires Trädgårdar
och Buenos Aires Karta, resorna till landets alla hörn och hennes fotoserie
över sitt älskade Deltalandskap, började hon 1948 illustrera drömmar
i avdelningnen "Psykoanalysen skall hjälpa dig" i tidskriften Idilio.
Det var en feministisk tidning som främst handlade om kärleksproblem.
Den hade en kolumn, skriven under pseudonymen Gino Germani, grundaren
av den argentinska sociologin, med råd och svar till läsarna. Från denna
tid härstammar de geniala bilder, som med fotomontagets teknik blev
hennes personliga sigill. Denna serie gav henne möjligheten att visa
sitt arbete runt om i världen. Vid flera tillfällen blev de visade i
såväl Buenos Aires, som Houston och Valencia, Tolouse och San Pablo,
Berlin och Madrid.
Enligt
min åsikt var serien med fotomontage för Idilio det första fotografiska
verket -och det viktigaste hittills- radikalt kritiskt inställt till
förtrycket och den manipulering som kvinnan fick utstå i dåtidens argentinska
samhälle, och den förödmjukande konsekvensen av underkastelsen. Gretes
starka och sarkastiska blick stannar inte vid medlidande med offret,
utan går vidare mot alienationens resultat i resignation, skriver forskaren
Luis Príamo.
Förkrossad
över sonens tragiska försvinnande 1965 och över broderns plötsliga död,
knappt en månad efter att hon återfunnit honom efter 20 års frånvaro,
tröstade hon sig själv med musik och sitt arbete, som inkluderade Museo
Nacional de Bellas Artes fotografiverkstad. Efter år av lugn, med början
på 80-talet i Argentina, USA och Europa, återfick hennes individuella
arbete och "ringl+pit":s arbete ett speciellt intresse.
Det
finns få bilder som står emot årens gång, men Grete Sterns bilder tycks
växa med tiden, kanske för att hon alltid fotograferade det hon ville
skulle bli sett. Hennes sista individuella utställning var retrospektiv
och förverkligades i Fernández Blanco-museet i Buenos Aires 1995. När
hon redan var mycket trött och sjuk fick hon under sina sista dagar
veta att hennes verk valdes som omslag till katalogen för utställningen
argentinskt fotografi från 1900-talet, som visades på Moderna Museet
i Buenos Aires, ett välförtjant erkännande efter nästan 50 år av permanent
verksamhet i landet.
*
Victoria Verlichak är konsthistoriker och konstkritiker
(Översättning:
Lorena Acevedo Narea)
| |
|
| Heterogénesis
Revista de artes visuales * Tidskrift för visuell konst
Box
760
220
07 Lund - Sweden
Tel/Fax:
0046 - 46 - 159307
e-mail:
heterogenesis@heterogenesis.com
|
