Alfredo Herrera, (Caracas, Venezuela, 1962) blev utsedd till vinnare i Heterogénesis Poesitävlig utlyst under firandet av tidskriftens 10-årsjubileum. Journalist och advokat till yrket från början tvingade livet honom att ändra rikting och bli poet. Han utbildades i Talleres del Centro de Estudios Latinoamericanos Rómulo Gallegos där han blev en del av Juan Cantadillas skrivarverkstäder IFOR Barreto. Med sin bok Cinco Árboles vann han 1998 Biennalen i Poesi Fernando Paz Castillo. Samma år publiceras han av Förlaget Pez Soluble, Caracas och boken El parque ges ut. Han bidrar också till diverse litterära tidskrifter i Venezuela.

Alfredo kom till Sverige och stannade några dagar tillsammans med sin fru, också hon poet, Sonia González, för att ta emot priset och då hade vi möjlighet att få tala med honom.

Berätta för mig om den dikttradition som gett näring åt ditt arbete.
Jag är ingen traditionell kännare av den venezolanska poesin. Förutom att känna till verken av Rafael Cadenas, Eugenio Montejo, Juan Calzadilla, Andrés Bello och några andra (framförallt de unga, de nya) har jag inte systematiskt läst vår poesi. Jag är en försenad läsare, jag började sent. Det är klart att mitt fall inte är typiskt. Jag ägnade mig åt handel och karate innan jag på heltid gick över till skrivandet; då var jag redan vuxen. Jag skrev också som barn men det var bortglömt. När jag återtog skrivandet och började gå till skrivarverkstäderna blev jag överraskad av mottagandet. Jag kände att jag hörde dit tillsammans med de unga som sökte nya uttryck.

Vad har påverkat din poesi?
Först och främst min mamma. Hon brukade samla oss barn till det hon kallade “den kulturella timmen” och introducerade oss i poesivärlden. Vi lyssnade på skivor med Neruda, Alberti, García Lorca. Hon lät oss leka med poesin och orden. Hon brukade stanna till på gatan för att få mig att upptäcka solen eller människorna runt omkring. Hon var poet och delade med sig av sina erfarenheter. Det vill säga att poesin har varit med mig sedan barnsben. Men min utbildning när det gäller att läsa och att lära känna traditionen är en nutida process. I La tarde alcansada som fick Heterogénesis’ pris finns en viktig påverkan från Tomas Tranströmers poesi som jag kunde läsa i Venezuela i spansk version. Jag tror att det märks i mina dikter. Å andra sidan är Cesar Vallejos verk mycket viktigt för mig. Men jag har inte läst mycket av Rubén Darío. Ännu känner jag inte till verken av Lezama Lima, Vicente Huidobro… dem har jag i sikte…

Vad kan du säga om skrivarverkstäderna, detta nutida sätt att sprida poesins teknik? Vad har de haft för betydelse i din utvecklingsprocess som författare?
Verkstäderna har varit grundläggande i min utbildning. I Juan Calzadillas verkstad hände det mycket viktiga saker. Till att börja med accepterade Calzadilla mig omedelbart efter det att han läst några av mina arbeten vilket gjorde mig stolt, gav mig inspiration och väckte mitt intresse … Där gjorde vi praktiska övningar i skrivandet. Vi skrev om ett av cirkelledaren bestämt tema på tid. Där fick jag kontakt med kollektivt skapande och lagarbete. Mitt liv förändrades under den perioden. Jag återupplevde närvaron av poesin i mitt liv, som min mamma hade stimulerat i mig. Det var en stark och avgörande upplevelse.

Berätta för mig om La Tarde Alcanzada
I dennna bok kan man säga att det finns ett mognare arbete, mer professionellt. I min förra bok, Cinco árboles fanns det mycket spontanitet, mycket ungdom men mindre arbete med formen. Nu har jag lärt mig att arbeta metodiskt, nästan obsessivt. Det tog mig lång tid att betrakta boken som avslutad. Under nästan två år återkom jag till manuset, tänkte om och korrigerade. Märkligt nog fick jag trots allt återkomma till gamla redan förkastade versioner…

Nu tror jag att jag kommer att bearbeta materialet från den första boken för att skriva om det, utifrån min nuvarande erfarenhet. För första gången handskas jag redan nu med teman för nästa bok och har redan några rubriker. Jag kommer att försöka återerövra renheten i dessa första manuskript. Jag har bestämt mig för att inte läsa medan jag skriver den boken. Jag vill inte att läsningen ska komma emellan, som censur eller något som smittar av sig. Jag skall försöka att inte fördjupa mig i någon bok för att kunna skriva med större frihet.

Vad händer med det poetiska uttrycket i Venezuela?
Generellt sett är poesivärlden ganska liten, poeterna är förenade och de flesta av dem är unga. I skrivarverkstäderna formas allt fler unga. När det gäller poesiläsningar möter vi en reducerad värld. Vi gjorde en sak som hette “Poesia Tramada” med min fru Sonia González som också är poet och som håller på med marionetteater. Vi delade föreställningen i tre delar enligt ett av Miguel Hernández’ verk: Liv, Kärlek och Död. I en teatersal med dämpad belysning och med en pianist som improviserade sökte vi associationer till olika objekt i poesin. Vi presenterade detta flera gånger för fulla hus. Ändå gick vi back på grund av att vi var många deltagare. Det kom många unga och de äldre författargenerationerna dök aldrig upp. Som jag sa innan är vi en del av skrivarverkstadsgenerationen som med glädje visar sitt inför publiken. “Poesiveckan” i Caracas växer år efter år; även om det inte går att jämföra med Medellins Festival som har flera år på nacken, så är Venezuelas poesi på rätt väg.

(Översättning: Miguel Gabard)