Heterogénesis - Revista de Artes Visuales - Tidskrift för Visuell Konst - Anno XI - Nr. 43 - Abril / April 2003


     

 

 

 

En aktion av the belacqua project

Hans T Sternudd & Ture Sternudd

Ximena Narea (Text & Bilder)

 

 

 

Peniel är ett projekt som utvecklar sig på gränsen mellan liv och död. Det är ett rop till ett samhälle som verkar ha begått långsamt självmord. Namnet Belacqua har sitt ursprung i Dantes gudomliga komedi och Samuel Becketts romaner. Belacqua dväljs i en skuggvärld mellan himmel och helvete.

Till skillnad från Joan Casellas, gör TBP inget anspråk på verkets unikhet eller någon direkt anknytning till de platser där de uppträder utan de arbetar med frågor som de tycker är viktiga i den samtida västerländska kulturen. Aktionen genomförs utan förändringar både i Simrishamn och i Lund.

I Peniel uppträdder Hans med sin tonårige son Ture, som visar stort engagemang i aktionen och ger den en speciell prägel. Aktionen börjar med att båda är klädda i overaller och skyddsglasögon med var sin hammare i handen stående vid sidan av de element de kommer att använda under framträdandet: flaskor, handskar, två hinkar, en hopvikt grön presenning, rått kött och frukt. Ture har punkfrisyr och svartmålade ögon. Ansiktena är under hela aktionen uttryckslösa. Bilden är hotfull. Efter en stund börjar de långsamt röra sig. De tar handskarna på sig och med hammaren slår de sönder i tusen bitar alla flaskorna i hinkarna. Den ihopvikta gröna presenningen, som visar sig ha tre stora hål sträcks ut på golvet och hålen täcks med glasbitarna från hinkarna. Presenningen tas bort och lämnar glasbitarna på golvet, på vilka konstnärerna omsorgsfullt lägger räkor, kycklinghjärtan, kolever och kohjärta och alla de frukter de hade med sig: jordgubbar, vindruvor, mandariner, tomater. Aktionen avslutas med båda konstnärerna stående på samma plats där de stod från början. Nu har de inga glasögon men ansiktena är lika uttryckslösa.

Aktionen är genomsyrad av aggressivitet, av ett kallt och behärskat våld riktat mot dagens samhälle, som verkar njuta av våldet utan att ha ett meningsfullt mål. De spår av glasbitar de lämnar efter sig, på vilka de med stor omsorg har lagt vitala organ, är en mörk men lämplig bild av detta. Det meningsfulla livet verkar långsamt dö ut på miljontals fragment av vår existens. De lämnar inte en enda dörr på glänt. Till och med de läckra frukter de lät oss önska i början av framträdandet har hamnat på glasbitarna. Vem vågar sätta en av dessa åtråvärda jordgubbar i munnen utan att riskera att svälja en av de farliga bitarna? De med de uttryckslösa ansiktena tittar mot intet och står stilla en lång stund. De är som vakter som egentligen inte har något att vakta, allt är redan dött.

Slutsatsen kan inte vara mer pessimistisk, men man brukar säga att man behöver nå botten för att ta sig upp igen. Frågan är om vi fortfarande är på väg mot botten, vilket siffran 2400 kan tyda på.

 

 

 

 

 


VOLVER

 

Heterogénesis

Revista de artes visuales * Tidskrift för visuell konst
Box 760
220 07 Lund - Sweden
Tel/Fax: 0046 - 46 - 159307

e-mail: heterogenesis@heterogenesis.com