Mail Art och visuell poesi i Mexiko:
en (fortfarande)
korromperande aktivitet


César Espinosa


Preventivt krig: Detta är horisonten, den omänskliga framtiden som kulturens och konstens män och kvinnor måste tackla och om möjligt vända utvecklingen för att fullständigt förtjäna titeln som kreativa och, helt enkelt, humana varelser.
______________________________________________________________________________________________


Från 1970-talet och fram till mitten av 80-talet utvecklades det i Mexiko, som motvikt till kritiker-gallerier-institutioners “erkända” konstproduktion, två tendenser som fortfarande befinner sig i ett hemligt, oliktänkande, dolt tillstånd, även om de har djupa historiska rötter och utvecklingen gick via [världens] alla “klassiska avantgarden”, inom Mail Art och visuell poesi. När det gäller den förstnämnda, finns det, bland ett flertal existerande definitioner, en som kan vara värd att citera:

Det blev Mail Art som skulle komma att begrava myten om originalets s.k. aura. Man gjorde det genom att överdimensionera reproduktionen, fjärma konsten från kritiken, förinta motsägelserna, demokratisera skapandet, avregionalisera sig och sprida sig fritt över hela världen. Man kom överens om koder, symboler, grafismer, det särskilda i läsningen av det som är “Kitsch”, göra samhällssatir, skapa tillräckligt mycket visuella interferenser till överflöd, förbereda för det vanvördiga halvdiskursiva i händelsenas Para-lamas” 1

I denna rörelse på 60-talet, ingick flera hundratals och ibland upp till tusentals grafiska konstproducenter, förutom andra specialister inom kommunikation och forskning t.ex. sociologer, antropologer, lingvister, journalister, lärare och studenter, eller, helt enkelt, människor som önskade etablera direkt kommunikation.

Redan från början erbjöd Mail Art följande förslag, som i grunden fortfarande är gällande:
1. Det handlar om långdistanskommunikation mellan personer som antagligen aldrig skulle lärt känna varandra eller utbytt ord personligen. Detta bryter med lokala synsätt, utblicken vidgas och man lär känna andra omständigheter och annan problematik. Det främjar förståelse och solidaritet.

2. Samtidigt handlar det, enligt systemets natur, om politisk dialog, en ideologisk dialog. I fråga om kommunikationssystem ligger intresset mer på pågående problem och aktuella omständigheter än om formella och stilistiskt framstående bekymmer. Även om detta tillåter frihet, så innebär detta alltid en annorlunda praxis än de akademiska koderna eller marknadens koder, något som gynnar det egna sättet att uttrycka sig som en av gruppens mest produktiva och samhällskritiska potential. Denna egenskap visade sig vara av speciell betydelse för att tackla diktatorsregimer, som de i Latinamerika, eller slutna system som “realsocialismen”.

3. Det skapas en konstnärlig decentraliseringsprocess, då man från varje by eller provins kan sända kreativa meddelanden. Dessa blir sedan kända eller vidaresända till ett flertal platser. Detta är en motsats till konstens makt, sedan efter andra världskriget, där en sammansvärjning av gallerier, museer, kritiker och konsthandlare, kontrollerade en sluten kommersiell- och statusapparat. Den tog makten över den universella konsten. Med Mail Art upphör det “marginaliserade” i det konstnärliga uttrycket och exemplen. Detta förstärks idag i Internets och mailens tid.


Mail Art och visuell poesi i Mexiko

Ursprunget till rörelsepraxis praktik i Mexiko är daterad till 1972, med Mail-muralmålningen som presenterades av Felipe Ehrenberg i Oberoende Salongen. Men inte förrän 1977-78 organiserades de första utställningarna med enbart Mail Art, företrädda av grupperna CRAAG och Março; den sistnämnde bidrog till uppkomsten av andra kortlivade grupper: Fotostato och Algo Pasa.

1981 uppstod Colectivo-3, bestående av medlemmar från den tidigare socioestetiska gruppen El Colectivo. Samtidigt slöt sig medlemmar från flera olika grupper till Solidarte, Internationell Solidaritet, till Mail Art, som organiserade utställningen “Politiskt försvunna från vårt Amerika”, vilken fick ett hedersomnämnande på Havannas första Biennal på Kuba, 1984.

Colectivo-3 utvecklade projektet om den kollektiva dikten “Revolution”, med 350 konstnärer från 50 länder, och Mail Art maraton “1984, 1984: vad söker vi för framtid?”, för att sedan sammanfatta aktiviteterna under 1985 med att deltaga i INBA:s Salong om Alternativa Rum, med en retrospektiv utställning av sina Mail Art projekt under titeln “Mail Art: Register”.

Under efterföljande år var projekten med mexikanskt ursprung få, bland dem Jorge Pérez-Vegas i Frida Khalo Galleriet, Mauricia Guerreros forskning och bok som publicerades av Universidad Metropolitana (Mail Art i Mexiko. Ursprung och problematik under perioden 1970 till 1984, Mexiko, 1990). Icke desto mindre har det individuella mexikanska deltagandet fortsatt med medlemmar från den unga generationen.




César Espinosa

1985 bildades gruppen Núcleo Post-Arte för att kalla till Den första Internationella Biennalen för Visuell och Experimentell Poesi i Mexiko via Mail Art nätverket. Biennalen fick sju uppföljare fram till 2001, och som producerades trots landets obefintliga erfarenhet av det nämnda konstnärliga området. I dessa upplagor deltog i genomsnitt 150 - 300 författare från 40 länder, varav 50 var mexikaner.

I efterhand har de visuella och experimentella poesibiennalerna, som påbörjades i slutet av 1985 och i början av 1986, gjort anspråk på, å andra sidan, att införa och sprida texten/aktens audiovisuella poetiska tradition och utövande inom den mexikanska konstvärlden –med tusentals föregångare och uttrycksformer inom 1900-talets samtliga avantgardistiska rörelser. Man sökte då att marknadsföra ett brett avstamp och därmed att införa det i diverse autoanalytiska, destruktiva och experimentella forskningsområden inom konstnärlig poesi och språk som utövas i Mexiko under slutet och början av det aktuella århundradet och millenniet.

Under 1980-talet kom den mexikanska biennalen att skaka nytt liv i den experimentella visuella poesin i Latinamerika. Brasilianarna som i slutet av 1950- och 60-talen var ledande –med La Poesía Concreta (den Konkreta Poesin) och El Poema Proceso (Poesiprocessen)-, försökte sig på synteser och såg att de var introverta, medan den experimentella poesin i Europa och USA tog steget från pappersarket till det kroppsliga utövandet (performance och polipoesi), videon och högtek-nologins resurser: multimedia, laser (hologram), dator och virtuell konst.

Konstnärer som kontinuerligt agerar i olika europeiska och nordamerikanska länder, som Enzo Minarelli och Fernando Aguiar, har betonat den mexikanska Biennalens betydelse samtidigt som de observerar att de europeiska festivalerna är begränsade till en eller två aspekter. Här har det getts utrymme för att breda ut en omfattande samlingen av experimentell poesi som inbegriper performance, polipoesi och ljudpoesi, videopoesi, gatu-aktioner tillsammans med pu-bliken, utställningar med grafisk/visuell och konkret poesi, teoretiska och dokumentära dialoger samt danssessioner och musikala experiment.

Icke desto mindre har båda strömningarna –Mail Art och visuell poesi- mött förtigandet eller ren och skär fientlighet från det kulturella etablissemanget, från kritikerna, från konstnärerna och de professionella poeterna. De möttes av intresse från grafiska designers, studenter och utövare av diverse kommunikationsdiscipliner, generellt sett ungdomar. Produktionen i praktiskt taget hela Latinamerika orienterar sig mot politisk och social kritik, och förenar Mail Arts omedelbara och vittnande budskap med sökandet efter precision och förnyelse i verken.



Miguel Angel Conona

Sammanfattningsvis, så är det värdefullt att konstatera att Mail Art och visuell poesi i princip är två sidor av samma mynt. Även om Mail Art i stort definieras som ett utövande av konstnärlig kommunikation, tätt bunden med avsändare och mottagare, delar den språk med den ikoniska bilden vilket överskrider gränser och språk. Utöver montageteknikerna för kontrainformation och expropriationen av den massiva kommunikationens meddelanden, är det även återanvändandet och återbearbetningen av verken, som är karakteristiskt för ett flertal produktioner av synlig poesi, av dikten/processen och intersymbolpoesin, kommersialisering och tendensen till en (nästan) gratis distribution.

Båda strömningarna har haft en explosiv internationell framgång sedan 1960-talet och fick sin avstamp samtidigt som utövarna av det som kallas för postmodernism. De riktade sig till många av dem på den mexikanska Biennalen: happening och performance, miljökonstruktioner, konceptualism, minimalism, arte povera, kroppslig och geografisk konst, med datorer, video eller holografi. Men de ställde även krav på att få återta det “klassiska avantgardets” arv, både för att upplösa dess motsägelser och för att återvinna sitt subversiva och utopiska program, då det kom att definieras som kritisk- eller motståndspostmodernism.2

I och med slutet av 1900-talet och början på det nya seklet, och inom ramen för den opererande teknologiska, finansiella och kulturella globaliseringen, uppstår det också som det så kallade paradigmernas eller ideologiernas förfall, vilket medför en markerad avpolitisering mellan folken och de nya generationerna. Fastän vi även bevittnar uppkomsten av nationalistiska ståndpunkter och knoppande fundamentalism och neofundamentalism som öppnar för terrorism och den pånyttföda Big Brother Bushs II nya “preventiva krig”. Vi lever i det globala krigets tid: de högerextrema nordamerikanerna mot resten av världen.

I ett sådant kritiskt sammanhang –av permanent krig i det nya seklet-, är de demokratiska och samvetsväckande systemens roll inom konst- och kulturområdet avgörande. Man bör övervinna inriktningen på propaganda och den storslagna retoriken. Det brådskar att folk lär känna den ultrateknologiska nyvandalismens agerande (minns hur Iraks Museum och Bibliotek ostraffat ödelades och plundrades) i form av diverse mekanismer som skiljer sig från de stora redigeringsmedierna för nyheter och nöjesbranschen som utnyttjas enligt Pentagons direktiv.

Det är denna roll som måste följas av rörelserna som konstnärerna själva har skapat, vilket är fallet med Mail Art och med många av den nya digitalelektroniska teknologins konst, som frambringats i konstnärernas egna oräkneliga laboratorier. Mail Arts grundläggande förutsättningar, som uppstod samtidigt med designen av Internets decentralisering och informationens supermotorväg, bör utan tvekan efterföljas och cirkulera i globaliseringens öppna ådror, som i slutändan inte är de stora finansiärernas och de nyliberala strategernas exklusiva monopol, utan en öppen kanal för folkets röst och med konstnärerna som folkens talesmän.

Att ge sig in på detta kris- och nödpanorama –med förgreninr, virvel och autopoiesis, i kaos- och komplexteoriernas röstläge- gör det nödvändigt med stora framsteg mot en omdefiniering av uppfattningarna kring konsten och den fria kreativiteten. Det är inte läge att följa den förlegade konstvärldens diskussioner: konsthandlare, aktioner och spekulationer, vilket tillhör ett exklusivt synsätt som håller på att bli en arkeologisk relik för samlarna.

Det blir nödvändigt att skapa nya vägar, nya tanke- och projektionsformer för själens innovativa arbete i robotiseringens och informationstiders implosiva exponenter. Annars kommer vi att få uppleva teknikterrorismen över oss, som den enda kraften och tanken om världen, som befinner sig i entropisk nedfrysning.

(Översättning:Lorena Acevedo)