|
Med denna betydelsefulla
titel invigdes utställningen av Maximiliano Kostekis målningar
och skisser under juni månad i fabriken Grissinópoli, återupptagen
av arbetarna. Den organiserades av LuchaArte (en konstnärs- och
kultur-arbetargrupp från Polo Obrero) och framstående konstnärer
såsom León Ferrari, Gabriel Bocchi, Magdalena Jitrik, Alejandro
Michel och Luciana Morcillo. Dessutom samverkade tidskriften Topía,
kulturcentrum Grissicultur och Serigrafins Allmänna Ateljé.
För att veta vem Kosteki var bör vi först göra en
kort genomgång av Argentinas historia under de senaste åren.
Den kapitalistiska globariseringsprocessen med neoliberal politik, ledde
vårt land till den största ekonomiska, politiska och sociala
kris någonsin i landets historia. För närvarande lever
över hälften av befolkningen i fattigdom, 30% är extremt
fattiga och 30% kan inte hitta jobb. På detta vis leder inte arbete
och studier till möjligheter till social förbättring:
för de flesta handlar det om att med nöd och näppe överleva
bland en stor del arbetslösa. Det finansiella kapitalets diktatur
över samhället har tillsammans med staten brett ut sig under
90-talet. Därför representerar politikerna inte dem som har
valt dem utan dem som betalar för att bevaka deras intressen. Den
liberala demokratin är inget annat än auktoritära medel
för att ersätta det sociala kollektivets makt, för att
platta till medborgarnas jämlika rättigheter och stabilisera
de stora globala företagens monopol. Denna process, som omfattar
olika karakteristiska i samklang med planeten, finner en av de svagaste
länkarna i Latinamerika, speciellt i Argentina. Det sociala kollektivets
svar på denna politiks misslyckande började 1994 då
de arbetslösas kamp, organiserad i piketer, började blockera
vägar och broar med krav på ökade arbetstillfällen.
Dessa organisationer mötte den 19-20 december 2001 medelklassen
och åstadkom allmänt uppror som störtade fem presidenter.
I de stora städerna organiserades stora kvartersförsamlingar
och många fabriker som hade blivit övergivna av sina ägare
togs över och administrerades av arbetarna. Det är mitt i
denna sociala mobilisering som man den 26 juni 2002 blockerar Pueyredónbron.
Polisstyrkorna genomförde där en omfattande repression beordrad
av auktoriteterna i syfte att skrämma befolkningen och visa upp
en intern maktpolitik. Som det senare bekräftades av vittnen, jagade
flera poliser två avväpnade ungdomar på järnvägsstationen
i Avellaneda och mördade dem sedan kallblodigt. Ungdomarna var
Maximiliano Kosteki och Diego Santillán.
Maximiliano Kosteki
var en ung man på 22 år som läste på gymnasiet
med estetisk inriktning för att kunna söka till Konsthögskolan.
Han hade precis avslutat en kurs i skulptur och han studerade måleri,
teckning och piano. Vidare deltog han i en litteraturverkstad i Lomas
de Zamora, som numer är döpt efter honom. Han sålde
blommor, tog hand om hundar och arbetade med det som dök upp, men
tecknade, målade och skrev alltid. Dessutom jonglerade han, tränade
capoeira (en brasiliansk dans) och spelade bas, tvärflöjt
och munspel. Den 1:a maj 2002 deltog han i sin första manifestation
på Plaza de Mayo där han satte sig ner och ritade ”Ängeln”.
Denna dag lärde han känna ett projekt i Movimiento de Trabajadores
Desocupados, MTD (de Arbetslösas Rörelse) från Guernica,
(en provins i Argentina) att upprätta en matsal, ta hand om en
liten trädgård, ett bibliotek, ett bageri, osv. Han började
gå på möten och delta i aktiviteterna fram till sin
första och sista broblockering. Två veckor före den
26:e juni hade han ställt ut 20 verk och natten innan skrev han:
”jag ser långt bortom det synliga”. Även om det
finns bevis för morden är brottet fortfarande olöst över
ett år senare. Därför var denna utställning en
hyllning och en bön om att få klarhet i morden. Hans målningar,
teckningar och korta texter är därför ett försök
att övervinna döden. Vi vet att det inte är möjligt.
Icke desto mindre kommer hans verk att fortsätta tala till oss
från en konstnärs fantasier, drömmar och ideal som maktens
strafflöshet inte lät bli till. Kort innan han mördades
skrev han en text vars titel ”Lida” syftar på de 30
000 försvunna. Vi citerar ett fragment, som även är ett
svar på orättvisorna och som vi vill göra till vårt
eget:
”Mina skrik är stumma och så långt borta från
verkligheten, en smärta intar mig, går igenom min kropp och
sliter itu mig bit för bit, berövar mig mitt förstånd;
jag vill inte ha mer destruktion, jag behöver inte mer död,
jag vill inte se lidande. Vad kännar krigen till?. I en stilla
värld, exploderar bomberna? I ett samhälle, finns diskriminering?
Är vi människor? Är vi detonationer? Vi kommer att förintas
av vår egen ignorans!!! LIDA Det har gått mycket tid, vi
som har ett minne har inte glömt, de har dödat många
människor, vi närstående begråter dem ; inte ett
steg bakåt, vi ska tala, inte ett steg bakåt, vi kommer
att minnas dem; vi kämpar för rättvisa, vi talar för
dem som blev tystade, vi är inte ute efter hämnd, vi kräver
rättvisa…”
(Översättning: Lorena Acevedo)
--------------------------
*
Enrique Carpintero är Psykoanalist. Utexaminerad vid Psykologiska
fakulteten (UBA). Doktor i Psykologi vid UNSL. Redaktör för
tidskriften Topía om psykoanalys, samhälle och kultur. Han
är författare till bland annat: Registros de lo Negativo.
El cuerpo como lugar del inconsciente, el paciente límite y los
nuevos dispositivos psicoanalíticos (1999) och La alegría
de lo necesario. Las pasiones y el poder en Spinoza y Freud (2003).
|
|
