Internationell Performancefestival i Odense, Dinamarca
10 – 14 september 2003

Tålamodsprov

Text: Hans T Sternudd
Foto. Helge Meyer

Den fjärde performancefestivalen i Odense bjöd på ett rikt utbud av internationella konstnärer som i över 40 föreställningar, filmvisningar och föreläsningar under fem dar gav en mängd exempel på vad som idag benämns performancekonst. Festivalens inramning präglas av en intimitet där avståndet mellan aktör och publik ofta saknas. Denna trivsamma atmosfär beror till viss del på att många i publiken på de olika föreställningarna utgörs av artister som uppträder i andra föreställningar under veckan. Man uppträder för varandra och festivalen lyckas kanske inte sätta sin prägel på staden som man skulle kunna hoppas. International Performance Festival Odense (IPFO), en trivsam sammankomst organiserad och curaterad sedan starten av Else Jespersen, är en fantastisk möjlighet att knyta kontakter och utbyta idéer med artister, forskare och kritiker med intresse för performancekonst. Att festivalen blir ett forum för artister runt om i världen med performance som gemensam nämnare hänger också samman med att Jespersen är engagerad i IAPAO - International Association of Performance Art Organizers, ett nätverk som består av festivalfixare runt om i världen. Detta innebär naturligtvis en möjlighet att sprida så kallad performancekonst på ett lättare sätt och att samordna festivaler och turnéer med artister för att dra ner på kostnaderna.

Det stora utbudet innebär att det blir omöjligt att kommentera alla föreställningarna under festivalen och därför kommer artikeln att fokusera på ett fåtal föreställningar. Svårigheten med fokus är inte bara något som drabbar en recensent utan även något som kännetecknar festivalen. Precis som för två år sedan fanns det i år en grupp artister som dominerade festivalen. Förra gången var det medlemmar från FLUXUS gruppen som stod i centrum. Till årets upplaga av IPFO hade Jespersen engagerat unga artister (ofta fortfarande under utbildning) med det gemensamt att de alla undervisas eller har undervisats av Marina Abramovic, vår tids kanske starkast lysande stjärna på performancekonstens firmament. Förutom detta innefattade festivalen olika teman som byggde på artisternas utgångspunkt, i bildkonst, dans eller musik. Att man vill visa den stora bredden på performancekonsten, med artister som har sin utgångspunkt i olika genrer, är visserligen berömvärd. Men när de flesta som angavs ha sin utgångspunkt i dans framför just dans och musikerna gjorde musik så blir det inte lika intressant. Festivalen skulle med lätthet kunna stramas åt och reduceras till tre dagar utan att något essentiellt skulle gå förlorat (vad gäller performancekonsten). Den film som visades om en pojke i Bhutan var i och för sig trivsam men vad hade den på en performancefestival att göra? Ett stort frågetecken kan också resas inför The Sholder Armes musikaliska ackompanjemang till Walter Ruthmans film Die Sinfonie der Großstadt (1927). I denna inte helt lyckade föreställning lyckades de två medlemmarna i gruppen lägga menlösa rytmiska ambienta ljudmattor av nutida dansmusik till en film med en avgasdoftande hektisk storstadsrytm. Denna storstadssymfoni skulle snarare visats till den samtida så populära charlestonmusiken snarare än vår tids drum and base. Jag har mycket svårt att se någon mening i ett så anakronistiskt tilltag (anmärkningsvärt är att filmens upphovsman inte anges i programmet). Om filmen skulle visats så hade det varit intressantare att ta del av originalets musik av Edmund Meisel. Även vissa av artisterna som lånats in från turnén Images of Asia var något av en besvikelse och de svenska artisterna Natasha & Flores’s föreställning Urbe Grafika var ett misslyckat hopkok av video, sång, mim och dans som lyckades visa upp alla klichéer som brukar förknippas med latinamerikansk konst.

I tidigare artiklar i Heterogenésis har jag argumenterat för att man skall använda aktionskonst som beteckning för en genre där den konkreta reella handlingen av aktören utgör grunden för uttrycket. Den negativa förvirring som präglar festivalen i Odense, med svårigheter att förutse vad man kommer att få se handlar till stor del om definieringen av termen performance. Mina erfarenheter av hur begreppet används vid andra tillfällen (till exempel vid festivalen Perfect Performance) visar att performancekonst som term har ett likadant sätt att definiera sin kategori som det institutionella konstbegreppet. Termen talar endast om i vilket sammanhang ett uttryck uppträder, vilka som utsett det som representant för kategorin etcetera, den säger ingenting om vad det består av. På samma sätt kan man ur termen performancekonst inte säga något om vad man kommer att få se; det kan röra sig om någon som läser dikter till musik, spelar teater, sjunger några sånger eller aktioner. Men man kan utgå ifrån att det här kan uppträda på ett galleri, på ett museum, på en institution eller i ett sammanhang som förknippas med “konstvärlden”. Denna förknippning kan utgöras av att artisten har utbildats på en konstskola, vilket ofta innebär att det saknas tekniskt kunnande hos artisten. Så hade till exempel den finska artisten Tellervo Kalleinens föreställning på festivalen, med drag av dramaövning och stå-upp-komik, knappast accepterats på en teater- eller krogscen. Av någon anledning blir amatörism ok bara utövaren är så kallad konstnär.

Eleverna från Braunsweg
De föreställningar som skulle kunna betecknas som aktionskonst ingick alla i den del som av arrangörerna kallats artister med “[b]asis i billedkunsten” och där de verk som framfördes av elever från Marina Abramovics klass på Hochschule für Bildende Künste i Braunsweg, Tyskland ingick. De mest intressanta verken av Abramovics adepter präglades, som så många av hennes egna verk gjort genom åren, av uthållighet och uthärdande. Under tre timmar framförde Ivan Civic, Nezaket Ekici, Franz Gerald Krumpl och Dorte Strehlow verk, som av arrangörerna betecknats som performance-installationer, i Fyns Udstillingbygning for Kunst & Design – en traditionell vit kub avsedd för visning av konst.

Krumpls verk Life Lines #2 bestod av att han under åtta timmar långsamt förflyttade sig i en cirkel indelad i åtta segment som byggts upp av pigment i olika färger. Varje färg motsvarade en timmes förflyttning. Med enorm precision avslutade Krumpl sitt verk på utsatt tid trots att han inte under de åtta timmarna tittade på klockan utan envist stirrade ner på sina fötter. Den hypnotiska verkan Life Lines #2 måsta ha haft på utövaren utmärkte också Strehlows Queen Bee. Passivt låg Strehlow på en brits och lät honung rinna från en upphängd glasbehåller ner i sin öppna mun. De få rörelser som kunde skönjas var honungen som rann ner längs hennes kinder, utöver bordet och ner på golvet, samt bröstkorgen som långsamt höjdes och sänktes samt en motsvarande rörelse på den yta som honungen bildade i hennes mun (som om hon andades genom den trögflytande vätskan). I övrigt härskade tystnad.

The biggest provocation today is silence.
Silence makes space.
Space for thoughts, interpretations, reactions.
This sensible “occurrence” is a kind of interhumanity, which is seldom today
and for which I am longing.
The aim of my work: Levitation.

Smärtoartister
Breakdown av den amerikanska artisten Jessica Buege bidrag påminde om de ovan nämnda minimala och utdragna aktionerna, performance-installationerna (för övrigt ett mycket bra begrepp). Buege inledde sin aktion stående i en stor balja med mjölk iklädd en fotsid långärmad vit klänning. Efter att ha stigit upp ur badet kortade hon av klänningen nertill och dess ärmar med hjälp av ett rakblad. Samtidigt som rakbladet gick igenom tyget skar det också igenom hud. Det röda blodet färgade huden och klänningen. Efter detta sög hon upp mjölken ur baljan, med hjälp av en slang, för att sedan spotta ut den i sju glas som stod uppställda i ett hörn. Slutligen, när alla glasen fyllts, slog hon med sin panna ner den planka där mjölglasen stod så de med ett brak föll ner och krossades mot golvet.

I sin föreställning tycks Buege kommentera de krav som ställs på kvinnors utseende, modeföreskrifter om att visa vader och armar för (de manliga) blickarna, och det blodiga priset som betalas av kvinnor när dessa krav skall tillgodoses. Man kan även se Breakdown som en kommentar till föreställningen om den moderliga mjölkossan, där mjölkleveransen snarare än intellekt står i centrum. Bueges aktion kan ses som en representant för en riktning inom aktionskonsten där artisten utser sig som ett ställföreträdande offer för ett förtryckande system eller syndabock, något som också kan sägas om Jaime McMurrys gatuaktion Mountainview.

Även McMurrey kommenterade en politisk och social situation i sin föreställning. Han inledde den med att sy fast en amerikansk flagga med nål och tråd på sitt lår. Efter att på detta sätt markera sin amerikanska härkomst lät han binda sig till händer och fötter och gav sig ut i publiken, där han viskande frågade:
– Do you want to hit me?
Då den tillfrågade tvekade fortsatte han:
– You can do it if you like to. It’s a perfect environment to do it if you want to.

Än tydligare blev handlingen genom att de tilltalade alla fick ett foto av en indian – man kunde genom att slå honom ge igen för indianernas oförätt. McMurry Mountainview, som slutade med att han stod mot en vägg som inför en arkebuserings patrull (som bestod av publiken som kunde kasta ägg och tomater på honom), är ett uttryck för den skuld som många i USA känner – ett försoningsoffer. Avslutningen på aktionen med polisingripande (som orsakades av att han skrivit orden “I FEEL SAFER” på en vägg) gav en dramatisk epilog till verket. Det reste också frågor om hur långt man får driva sin publik, trots att de flesta nekade till att slå honom) och att avsikten inte var att bli slagen (vilket bekräftades av McMurry i samtal efter föreställningen).

Artillery Waterworks
Gatuföreställningarna var inte många på IPFO, men den danska gruppen Artillery’s Waterworks var ett intressant verk i denna kategori. Även detta verk hade en politisk udd riktad mot dagspolitiska frågor. Närmare bestämt de nyinstiftade lagar för att begränsa flyktingars möjlighet till äktenskap som ett sätt att få uppehållstillstånd som instiftats i Danmark på senare tid. Waterworks var ett platsspecifikt verk utförd på torget mellan rådhuset och St. Knuds kyrka. Det bestod av att de tre medlemmarna i gruppen under fyra timmar med vatten skrev olika frågor på gatan:
WILL DENMARK DISAPPEAR?
WILL FOREIGNER DISAPPEAR?
WILL MARRIAGE DISAPPEAR?

Svaret på frågan gavs av verket självt i och med att texten utplånades när solen och vinden fick vattnet att torka och försvinna. På samma sätt som texten utplånas så kommer dessa lagar som reglerar mänskligt beteende att försvinna. Waterworks är ett verk om förgänglighet, ett intelligent och elegant verk också som lyckas förena en kommentar till en dagsaktuell politisk fråga med en poetisk allmänmänsklig existentiell dimension. De reglementen med vilka vi försöker reglera, kontrollera varandras sociala förehavanden kommer att gå samma öde till mötes som hela vår existens. På grund av tidens gång, under inverkan från väder och vind, så kommer hela vår existens och minnet av den förr eller senare att utplånas.

Med utgångspunkt i dans
Två av dansföreställningarna på IPFO är värda att nämnas; den kanadensiska duon Martine Viale & Martine H. Crispo som framförde Ostéoblastes och den svenska SU-EN Butoh Co.:s Slice.

SU-EN, som är bekant för Heterogéneis läsare genom artiklar i tidigare nummer, har i denna föreställning gått vidare i sina undersökningar av den mänskliga kroppen som material och kött. Slice påminner i sin exponering av abjektiva element, som slem, inälvor och likmaskar, om österrikaren Hermann Nitschs strävan att acceptera alla sidor av livet även de som tabubelagts. Det finns en skönhet i filmerna med likmaskarna och spyflugornas koreografi som visas som övergångar mellan föreställningens olika delar. Det finns en skönhet i snittet som öppnar huden och exponerar det inre.

Ostéoblastes utgjorde den sista föreställningen som jag tog del av under festivalen. Med en minimal narrativ struktur (dansaren reser från hukande till stående för att återgår till en hukande ställning) skulle man kanske kunna benämna den en dans-installation. Som för att accentuera detta bjöds publiken upp på scenen och samlades runt Viales kropp (som om det varit ett objekt på ett galleri). Till Crispos elektroniska glitch-musik som långsamt förändrats genomförde dansaren en lika långsam förflyttning. Viales kropp rörde sig långsamt, groteskt och förvriden, i ett Becketts inferno av tomhet. En mycket stark avslutning på festivalen och, tillsammans med Slice, en förklaring på vad dans kan ha på en performancefestival att göra.

Med snyftningarna från publiken ringande kvar i öronen utlösta av Ostéoblastes stilla existentiella betraktelse och en tacksam tanke till de som vågar satsa på en så rik festival som IPFO till sig skyndade vi oss till tåget.

Källor
4th International Performance Festival Odense (katalog), Odense 2003.
Performance Festival Odense http://www.performance-festival-odense.dk/
Östberg, Jens (2003): “Vad är performance?”, Visslingar & Rop # 15 Perfect Performance. s. 85.