|
MANIFEST
Jag fortsätter
att dissekera mig. Sten
under brinnande sol och vind,
hjärta som redan har glömt
sitt frö.
Enbart
dy,
steniga avlagringar,
oförlåtliga torrläggningar.
Ömsar
hud och kamouflage
anpassad till varje meridian,
som en dykare som nedstiger
till sin egen djupaste förbittring.
Jag samlar
på masker,
håller dem högst uppe
där inte ens luften överlever.
Ytterst sällan tar jag ner en av dem
och visar den för
en förbipasserande hund.
Så
diskret så att jag förblir
stilla, uttorkad,
med varken id-kort eller adress,
nästan som en essens.
Jag slits
mellan hungersnöden
och apokalypsen,
men jag vill inte sabotera
den officiella performancen
då fortsätter jag min resa
mot min egen avgrund.
Jag krymper,
förstenas
avvisar självklart både
skuggan och bunkern
och
överlämnar mig till vatten
för att sjunka, som jag sa,
och bli till intet.
Språkgranskning: Karen Thorén
|
RUBÉN
AGUILERA
|
MANIFIESTO
Me sigo disecando.
Piedra al sol y viento ardientes,
corazón que ya olvidó
su semilla.
Sólo lodo,
pétreas estratificaciones,
drenajes imperdonables.
A cada meridiano
cambio de piel y camuflaje
como un buzo que desciende
a su rencor más hondo.
Colecciono máscaras,
en lo más alto las sostengo,
allí ni donde el aire sobrevive.
Muy de vez en cuanto
bajo una de ellas y se la muestro
a algún perro pasajero.
Tan discreto que termino
inmóvil, deshidratado,
sin carnet o domicilio,
casi esencia.
Dividido entre hambruna
y apocalipsis
escojo continuar mi viaje
hacia mi propio abismo
y no sabotear
el performance oficial.
Me encojo, me fosilizo,
rechazo obviamente sombra
y bunker
y me entrego al agua
para hundirme, ya lo dije,
y quedarme nada.
|
|
ENERGIER
Jag
släcker min eld
som om jag släcker
irrblossen
som uppstiger vid midnatt
ur kyrkogårdarna
med dunkla generaler,
som mumlar och svävar.
Värmekällorna,
där leriga diktatorer
flyter likt likkistor.
Gejserna
som jordskorpan spottar ut,
likt sömnlösa kardinalers ögon.
Jag släcker
det, noggrant,
men samtidigt förnekar jag
allt slags samröre
med redskap av metall
vare sig de kommer från stålindustrin
eller köket,
vilka
ligger i flodbäddarna
som lemmar av en kropp
för länge sedan mördade.
I brist
på bevis
utesluter jag, från mitt samlarbegär,
dessutom hangarfartyg, stridsvagnar,
atomubåtar, interkontinentala
missiler och även
splitter.
Självklart
smältugnar,
krematorier, brandbomber,
kemiska vapen, napalm.
Och i
mina egna inälvor
det hämndlystna blodets
brinnande fasa.
Jag släcker
denna eld,
som om jag släcker
mänsklighetens lampa
före
sömnen.
Språkgranskning: Karen Thorén
|
|
ENERGÍAS
Apago
mi fuego
como si apagase
los
fuegos fatuos
que ascienden a medianoche
desde los cementerios
con generales nebulosos,
que murmuran y levitan.
Las
termas,
donde flotan cual ataúdes
embarrados dictadores.
Los
géiser
que la cáscara terrestre escupe,
como ojos de insomnes cardenales.
Lo
apago, minucioso,
aunque al mismo tiempo deniego
cualquier relación
con objetos metálicos ya de la siderurgia,
ya de la cocina casera,
que
yacen en el lecho de los ríos
como miembros de un cuerpo
hace tiempo asesinado.
A
falta de pruebas
excluyo, de mi manía coleccionista,
igualmente portaaviones, tanques,
submarinos nucleares, misiles
intercontinentales e incluso
esquirlas.
Por
supuesto hornos de fundición,
crematorios, bombas incendiarias,
armas químicas, napalm.
Y
en mi propia entraña,
el horror ardiente
de la sangre vengativa.
Apago
este fuego,
como si apagase
la lámpara de la humanidad
antes
del sueño. |
